När blev jag så gammal?

I går hade jag varit mamma en kvarts sekel. Det låter som en evighet och det måste ju innebära att jag är apgammal. Ja, så kanske det är? När jag ser mig i spegeln och ser alla gråa hårstrån, när jag traskar uppför trapporna med alla tunga matkassar eller när jag tänker tillbaka på den där dagen för 25 år sedan när jag blev mamma, nyss fyllda 18 år, då känns det verkligen som en evighet sedan och när jag tänker på allt vatten som runnit under broarna sedan dess, då känner jag mig så mossig och gammal att jag är förvånad att jag ens finns kvar på denna jord.

Fatou Touray 2014

Men så finns det tillfällen när jag kommer att tänka på vissa saker som känns som de skedde igår, fast det kanske är 20 år sedan och då känner jag mig inte ett dugg gammal. Det är märkligt det där. På ett sett har jag full acceptans för min ålder, jag har ju fyllt 43 vid det här laget och ibland undrar jag vad jag och den där siffran har gemensamt. Jag tittar på dessa två nummer som bildar ett så högt tal som 43 och undrar hur de på något sätt hör ihop med mig eller min ålder?

Jag försöker att förstå det här med ålder och år som försvinner bakom ryggen på en och jag kan känna att jag inte alls hunnit med. Folk sa att tiden går så fort, men det känns inte bara som den gick fort, utan att jag missade ett gäng år i något slags ”mellanläge”. Jag minns hur jag liksom var ung och jobbade på ett jobb och allt var som det skulle, men så hade jag precis börjat på ett nytt jobb och så sa en kollega till mig: ”Välkommen hit! Det är så bra att få hit några fler äldre också, för det behövs på den här arbetsplatsen” och så hade jag för första gången blivit sorterad in i ett ”äldre fack”. Men jag skrattade lite åt det där och kände att jaha, men så gammal är jag faktiskt inte. Och jag förstod nog inte att det kanske var där den där ”övergången” skedde. Från ung på väg att bli äldre liksom. Så jag skrattade bort det där och fortsatte inbilla mig själv att jag var ung och så helt plötsligt de senaste åren har jag nu i många sammanhang börjat uppfattas som ”äldre” och jag förstår på de där två siffrorna, 4 och 3 när de står tillsammans och bildar 43 att det faktiskt är en lite äldre ålder. Jag accepterar att de gråa hårstråna är mina och att jag inte är lika rask och snabb längre. Att jag behöver lugn och ro ibland när det varit mycket tjo och tjim omkring mig.

Ja, jag är nog gammal nu. Eller i alla fall lite äldre. Och jag kan acceptera det. Jag accepterar att det inte är lika självklart att jag ska vara en del av allt jag var när jag fortfarande var ”yngre”. Jag accepterar och i ärlighetens namn njuter jag mycket när jag märker att jag blir bemött med en helt annan respekt och att folk lyssnar på mig på ett helt annat sätt än de gjorde när jag var 30. Jag trivs med det. Jag kan till och med njuta av det. Men fortfarande kan jag verkligen stanna upp och fundera ibland och undra vad som hände där mellan 30 och 40? Varför förstod jag inte att det var den där övergångstiden från ”yngre” till ”äldre”? Den ålder där jag kunde vänja mig in i att jag var på väg att bli äldre?

Jag vill inte bli yngre. Faktum är att i hela mitt liv så har det blivit bättre och bättre ju äldre jag blivit. Till och med när jag haft tunga perioder och mycket motgångar har de känts lättare att hantera än liknande eller till och med värre motgångar jag gick igenom som yngre. Så nej, jag vill verkligen inte bli yngre. Jag är bara lite förvirrad över att det där steget mellan yngre och äldre uteblev och i stället nästan förändrades över en natt…

Men på vägen från 18 till idag, 25 år senare har jag fått fyra helt underbara barn, jag har mognat så mycket som människa att jag knappt vågar tänka på hur mina ideér och tankar svävade runt när jag var yngre. Hur kunde jag bara tänka så naivt? Jag har funnit en slags ro som jag absolut inte hade som ung. Nej, det här med att bli äldre, jag köper det, det gör jag faktiskt!