Om överträning
Idag vill jag tipsa alla som är det minsta intresserade av konditionsidrott att lyssna på senaste avsnittet av Fysiopodden. Det avsnittet handlar om överträning, och hur det svenska begreppet i sig gör det svårt att diskutera (och klurigt att diagnostisera) eftersom det till skillnad från engelskans lära inte finns några nivåer att jobba med, rent begreppsmässigt alltså.
Det är ju så, att för att skapa utveckling och pressa kroppen framåt behövs en viss nivå av “överträning”, eller överbelastning, en större stress och press än nuvarande kapacitet. Med vila och återhämtning repareras kroppen till en högre nivå än tidigare (enkelt beskrivet, det är ju en komplex process!). Som elitidrottare periodiserade vi vår träning hårt för att vara som mest explosiva och mjölksyretåliga samt teknikstarka på samma gång, i mitten på mars. Det betydde ofta att vi var rejält “nertränade” i december och januari – vilket i sin tur var ganska tufft mentalt eftersom tävlingssäsongen ju börjat. Och så reageradae vi olika mycket, hade olika startnivå och olika bra teknik att falla tillbaka på när musklerna inte var alerta. Komplext. Jag kan idag verkligen förstå min pappas muttrande ifrågasättande att vi prompt skulle tävla med så sega ben.
När jag tränade för marathon 2009-2010 sprang jag på ett ganska hårt program och hamnade i något som mest kan likna överträningssyndrom. Marathonsatsningen landade i anemi och att springa var inte kul på ungefär ett år. Att jag sprang på på samma stegrande schema trots att jag bytte jobb på grund av omstrukturerig/finanskris (läs, var arbetslös i typ en månad) plus att vi då hade en liten valp hemma var inte smart. Det var helt enkelt två stressfaktorer som förstörde den viktiga vilan, vilket gjorde att stegringen blev för tuff och överträningssyndromen kom – sömnsvårighet, deppighet, resultaten lyste med sin frånvaro, ökad puls, matthet och likgiltighet.
Jag känner helt enkelt SÅ igen mig i begreppets och diagnostiseringens komplexitet, och först efteråt kan jag se alla pusselbitar och hur de landade för just mig. Överträningssyndrom är luriga. Tung periodisering och nerträning i princip nödvändig, men överträning något att akta sig noga för. Ett träningsprogram kan vara exakt rätt för nerträning och resultatoppning i en livssituation, men om något ändras i pyramiden livet utan att schemat anpassas kan man råka illa ut. Eller inte, det är högst individuellt. Extremt intressant var det att höra att det hos personer med diagnostiserad överträning – som har the overtraining syndrome fungerar inte stresshormonet kortisol. Kortisolet som frigörs när kroppen utsätts för stress – träningspass – hjälper kroppen att prestera, men hos personer som har diagnosen överträning avstannar kortisolet! Lyssna på podden!
Om jag ska sammanfatta med ett råd kring överträningen eller risken för denna så är det att alla människor som genomför en tuff satsning, oavsett om det är marathon, triathlon, ultra eller annat hårt krävande tränande och tävlande och som samtidigt heltidsarbetar behöver skära hårt i andra aktiviteter. Elitidrottare har som arbete att träna och återhämta sig mellan sina pass. Att ta bort “bygga mil i benen-passen” så fort kroppen är det minsta sliten, och att verkligen träna färre pass men med högre intensitet och att låta bli att nötslentrianträna för att spara kroppen är också smart för en motionär.
The post Om överträning appeared first on uppochhoppa.se.
