Surrealism

1 december 2012

Tiden går så sinnessjukt fort, november försvann också i ett nafs, plötsligt är det december och jag slås av hur kul det är med blogg-adventskalenderar och och och.. Och jag gör så mycket roligt IRL som jag inte hinner blogga om och och och..

Och idag skulle vart vår ettåriga förlovningsdag. Jag har inte så mycket att säga om det egentligen. Jag sålde förlovningsringen förra veckan, och köpte sprit (vilket var lite symboliskt, men det är en långtråkig historia) för pengarna (prick 1337 pengar, väldigt väldigt lustigt), men innan jag gick till guldhandlarn skickade jag ett rart sms om ifall de ville köpa ringen och bara ändra en siffra ifall de tänkte passa på nu på deras halvårsdag, men de tackade artigt nej…(!) Det var surrealistiskt att ha en bit metall med ett namn i hemma. Ringen med stort R som betydde så extremt mycket för ett halvår sen, och nu var den bara.. metall. För ett år sen tog vi bilden ovan, i en gränd i Gamla stan. Det var så svinkallt. Det var så svinmysigt. Jag var så himla lycklig. Och nu är det bara så surrealistiskt att kolla på alla innerliga bilder.

Jag gillar att knyta ihop påsar så jag skriver det här och taggar det så det hänger ihop med de övriga inläggen i det som var 2013 hemskaste och bästa historia. Det behövs inte sägas så mycket om det heller just nu, förutom det idag självklara men det där i maj surrealistiska och rakt omöjliga att visualisera: att jag har landat i att flyga i något som jag trivs med så otroligt bra. Mer starka ord än så behövs inte. 1 december 2013: långpromenad och träning med Annie, egen träning, adventsfyrverkerier, pizza- film- och skrattfest hela kvällen. Svinkallt, svinmysigt. Och med värme inuti som inte kämpar för att finnas utan myser. Lycklig.

Livet. En actiondramaskräckscifikomedi med obegripliga bloopers. Utan reklampauser.

Inget, inte ens popcorn, saknar jag!

❤