Lägger mig ner

Jag är ledsen.
En sväng over to the dark side? Dåså.

Såhär skrev jag på Facebook igårkväll. Jag satt och filade på det i säkert över en halvtimme, jag ville så gärna säga något på ett bra sätt. På ett bra, nyanserat, inte patetiskt, lagom lättillgängligt, begripligt, sakligt, allvarligt men halvroligt och smart sätt:

”Jag har inte lust att sluta dansa med barstolar, vicka ned och dramatiskt danskyssa golvlampor på Ikea, gråta av falsettskratt på lokalbussar på onsdageftermiddagar, sjunga kanon med mig själv när ingen annan vill va med, och allra minst av allt vill jag bli nekad in på klubb för att jag, oavsett promillehalt, är som jag är. Jag begriper svårigheten för vakterna, men idag kom jag på en lösning!

Idé: laminerat signerat läkarintyg på vilket ihopkok av bokstavskombinationer jag nu kan ha – ett undantagstillstånd från att vara som folk. Serveringsförslag: ”Legitimation och legitimering, tack.”

Tadaaa!”

Jag blev nekad inträde på Nalen i lördags för att jag bedömdes vara för onykter, jag/vi (men det var jag som var problemet) blev sedan insläppta lagom till att Assblaster klivit av scenen. Vi hade sedan en fortsatt svintrevlig kväll/natt, så jag vill känna såhär:

..alternativt..

..men jag kan inte det. För dehär sakerna spelar roll för mig.

Jag VAR indeed onykter, absolut och onekligen, men det var inte därför jag blev nekad. Jag blev nekad för att jag är fullt kapabel att i alla sammanhang bete mig mysko. Min hjärna skrattar, men hjärtat gråter, när jag tänker på att jag ju pratade med en kompis tidigare i veckan om precis det här och helgen som komma skulle. Om att jag så ofta blir överproportionellt svinglad och tjuter till åt småsaker och att jag såg fram emot och var så peppad på spelningen för det gyllene tillfället att låta peppen visa sin fulla potential då det INTE GÅR att vara överproportionellt peppad på Assblaster liksom, woho. Well, TYDLIGEN KUNDE JAG. Jag bokstavligt talat dansade in till insläppet, var mitt vanliga yviga jag och det misstolkades.

Det här KOMMER bli en rolig anektdot till slut, att jag var för glad för att komma in. Det KOMMER bli roligt till slut. Men nu är jag bara bitter och så himla ledsen.

Jag lyckades få till det där fb-meddelandet och lyckades nästan övertyga mig själv om att jag redan kan skratta åt det, men jag orkar inte. Jag orkar inte tänka på att jag av taktiska skäl borde överväga att censurera mig själv i liknande situationer framöver. För jag förstår förstår förstår hur jag kan se ut. Jag förstod då och jag förstår nu. Därför blir jag så hopplös. Det går inte att rädda. Det är som det är och då är det som det är. Jag ringde och pratade med min bästa vän om det igårkväll och medan jag grät skrattade hon högt och pekade ivrigt på komiken i alltihop varpå jag såklart också fick hicka till lite åt det absurda, och som jag avrundade med:

”Det är så jävla irriterande för jag har ju så KUL”.

Men idag är jag inte irriterad. Jag är jättetrött.
Jag är jättetrött och jag är jätteledsen.

Lösningen är alltså att
1. Välja bort ställen där de inte diggar mig (Senast i fredags på Pitcher’s betedde jag mig på samma vis och där fick jag styrdansa med krogägarn. Jag är så trygg i att det verkligen inte är mig det är fel på.)
2. När jag är som mest peppad och alltså har mest att förlora så måste jag vara minst peppad och censurera mig på grund av att jag är beroende av ställets bedömning av mig. När jag är gladast måste jag vara minst glad helt enkelt.

Orimligt krav på det här hjärtat.

Men det är som det är och då är det som det är.