Amning

Jag får många frågor om hur jag ser på amning och hur jag ammar Gillis. Amning är konstigt nog en känslig fråga som väcker många åsikter. Och det jag säger nu är hur jag upplever amning och vad jag tycker, inte hur alla borde göra. Innan jag fick barn så hade jag ingen vidare uppfattning om amning, men tanken att jag skulle amma kändes så självklar. Jag minns att barnmorskan på MVC frågade mig om jag hade tänkt att amma och jag kände ungefär att ”eh, va? Varför skulle jag inte vilja det?”. När dagen väl kom då Gillis föddes så gjorde det fruktansvärt ont när han började suga. Smärtan kom lite som en chock, det blev inte heller bättre att livmodern drog ihop sig varje gång jag skulle amma. Så det blev liksom två smärtor att hantera sådär i början vilket man inte var så sugen på.

Visst fick jag någon tanke i början att ”herregud nu skiter jag i det här” men jag fick höra av mina vänner att smärtan slutar efter några veckor så det var bara att bita ihop, amningen är ju för Gillis skull, inte min. Med silikon-nappen över bröstvårtan försvann smärtan och jag började tycka att det var otroligt mysigt. Det här bandet som alla pratade om kom verkligen och jag kände att vi blev som ett. De första veckorna satt jag bara och tittade på Gillis när han åt, jag ville inte missa en sekund. Det är ju så häftigt att min kropp kan ge honom mat. Det jag dock inte riktigt förstod var att han skulle amma cirka varannan timma i tre månader. Hade någon sagt det till mig innan att ha skulle snutta så ofta så hade jag fått lite ångest tror jag. Man vill ju inte känna sig låst. Men jag kände mig aldrig någonsin låst. Snarare bara lyckligt lottad över att det fungerade så bra och att han fick tillräckligt i sig.

Jag lärde mig snabbt att om jag bara var mammaledig och till för honom så var amningen aldrig ett problem. Det jobbiga med amningen kom när själva ”vardagen” krockade med mammaledigheten. Tex. om jag var tvungen att passa en tid i början, han kunde ju snutta i en timma och jag bestämde mig för att inte avbryta trots att ”jag fick” efter en halvtimma enligt min barnmorska. Jag tänkte att vill han snutta så vill han för att han har ett behov oavsett om det är mat eller gos och då ska jag låta honom göra det. Allt annat får vänta. Vår stund är prio i livet. På så sätt blev amningen aldrig ett stressmoment, det var viktigt för mig. Efter ett tag började jag läsa böcker under tiden som jag ammade, det kan man ha svårt för att hinna annars med bebis så det var perfekt tycker jag.

Däremot så har jag aldrig varit hård på att helamma. Jag upplevde bröstpumpen bara som en stor pina så när Odd ville mata på kvällarna eller om jag har behövt gå bort så har vi gett Gillis ersättning. Vi började med det efter en månad tror jag och Gillis har aldrig brytt sig om det är bröst, flaska, min mjölk eller ersättning. Jag tycker att det är mycket enklare att handpumpa (ja det ser precis ut som att mjölka en ko..) så när det spänner och jag är borta så har jag gjort det. Men jag har bara varit i från Gillis max fyra timmar åt gången på snart fem månader och jag upplever att ammar man precis innan så ”klarar” sig brösten tills jag är hemma igen. Den 23 maj går Odd helt på pappaledighet och jag bävar för att dra ner på amningen. Gillis kommer att vara sex månader då men jag vill gärna fortsätta i ett år. Just nu så får han lite gröt och puréer på dagarna som ett komplement till amningen och det är riktigt roligt att se honom att äta. I och med att han blir äldre så vill jag ge honom mer mat, han gillar ju det men kommer att amma lite också så länge som han vill. Det är så mysigt!

Show english translation... I get so many questions regarding breastfeeding and how often I breastfeed Gillis. Strangely enough, breastfeeding is a sensitive question and stirs up a lot of feelings among you. What follows is how I experience breastfeeding and what I think about it and it will not necessarily apply to other mums. Before I had a child, I didn’t have much of an opinion about breastfeeding other than that it felt like a natural thing to do. When the OB/GYN asked me if I was going to breastfeed my response was just ”er, why wouldn’t I?”. But when Gillis first tried to suck the pain was horrendous. It came as a shock that it could hurt and it wasn’t made better by the fact that my uterus cramped each time that I tried to breastfeed. So at first I had double pains to deal with, which didn’t feel great.

Obviously it crossed my mind that ”omg it’s not worth it” but then my friends told me that the pain goes away after a few weeks soI pulled myself together for Gillis’ sake, not mine. After I got the silicone cover the pain subsided and I started to enjoy it. The bond that everyone talks about formed and it started feeling as though we were one. The first few weeks I watched Gillis every second that he was eating. It’s just so cool that my body can feed him. What I didn’t realise was that he would need to be fed almost every other hour for three months. If I’d known that in advance, I would’ve felt a bit apprehensive about it. You don’t want to feel stuck. But I have to say that I’ve not felt that way at all. Rather, I just felt lucky that it all works!

I quickly learnt that if I was home and available there was never an issue. The hard thing is when it conflicts with everyday life. For example, if I had a time that I needed to be somewhere, and he needed to eat. I’d rather feed him for an hour and miss the appointment than to interrupt him, though the OB/GYN told me that it’s ok to do so after 30 minutes. My reasoning is that regardless of whether he wants food or company, it’s a need that I need to fulfil. Everything else can wait because our time together is my number one priority. Because of that breastfeeding is not associated with stress for me and I think that’s very important. After a while I felt comfortable to read a book while feeding him. It can be hard to fit reading in otherwise so that’s proven to be the perfect solution.

Though I have to say that it’s not important for me to only feed him by breastfeeding. I found the breast pump to be a massive pain so ifOdd wants to feed him or if I’m going away for a bit, Gillis gets formula. We started giving him formula when he was one month old and he’s never shown a preference for one over the other. I think that it’s much easier to pump milk out with my hand (looks just like when you milk a cow..) so when it strains and I’m out that’s what I do. But since I’ve only been away from Gillis for max four hours at a time in almost five months, I’ve found that if you breastfeed right before you go out it will be fine until you get back. May 23 Odd goes on paternity leave and I’m dreading breastfeeding less. Gillis will be nearly six months by then but I’d like to keep breastfeeding him until he’s a year old. At the moment we give him samples of porridge and purees to complement the breastfeeding and it’s so great to watch him eat. As he gets older, I want to feed him more real food since he clearly likes it. But he can breastfeed a bit for as long as he wants to. It’s so nice!