bokrecension – steglitsan

Sedan jag läste “Den hemliga historien” har Donna Tartt automatiskt klassats som en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes personskildringar är kviskarpa, språket målande, händelseförloppet oförutsägtbart. Och även om de båda böckerna jag läst är har både liten text, många sidor och känns lite väl matiga emellanåt är det brister som bara får mig att älska böckerna lite mer.

Steglitsan handlar om Theo Decker som blir ensam kvar när hans mamma omkommer i ett terroristdåd på ett museum, där de båda befinner sig vid olyckan. En händelse på museet kommer att forma hela Theos framtida liv och historien blir bara mörkare och mer komplicerad desto längre tiden går. En vän till mig som också läst boken, och älskar Donna Tartt, varnade mig om att boken var lite seg inledningsvis och att jag skulle “ge den 300 sidor” innan man var fullkomligt fast. Sagt och gjort – den var en aning seg (men fortfarande väldigt bra) i början men det visade sig verkligen var värt arbetet. Jag bara älskar hur Donna Tartt når in i mina djupaste delar i både hjärna och hjärta och hur hennes historier sätter min världsbild på sin spets. Så – läs läs läs.