Som ett skådespel
Såg ni matchen igår? Det gjorde jag och det var hemskt att beskåda. Innan VM började så trodde inte jag att jag skulle kolla på en enda match men jag har fastnat totalt. Jag har ett stort idrottsintresse i grund och botten men det har tryckts bort av viktigare saker i livet men nu under semestern så finns det lite plats över tydligen.
För er som inte vet vad jag pratar om så var det semifinal mellan Brasilien och Tyskland i fotbolls-VM och tyskarna fick något märkligt psykologiskt övertag över brasilianarna och skickade in mål efter mål. Efter drygt 25 minuter stod det 5-0 till Tyskland. När det första tyska målet kom efter drygt 10 minuter så var det ingen panik men när det andra kom så hände något med de brasilianska spelarna. Det var som om de frös till is och tyskarna kunde fortsätta att lägga mål på de chockade brasilianska spelarna. Den paniken jag kände då i soffan kan inte ha varit tillnärmelsevis den panik som spelarna kände. Jag led med dem. Att ha en hel läktare med fans som live ser på när man tappar det och som tar det hela oerhört hårt måste vara en fruktansvärt att vara med om. Med tanke på vad VM har kostat Brasilien både ekonomiskt och socialt så har det brasilianska fotbollslaget varit en slags tröst och något som det brasilianska folket har kunnat tänka på istället för konsekvenserna av att arrangera VM. Om de vinner på hemmaplan så är alla pengar och allt elände värt det, typ. Men nu försvann all tröst på ett par minuter. Vilken press för spelarna och vilket ansvar som läggs på deras axlar. Ett helt folks förväntningar läggs på unga män som spelar ett spel på en gräsmatta. Det som från spelarnas barndom var lek och skoj har blivit blodigt allvar och ansvaret borde inte ligga på dem. De är bara spelpjäser och blir antingen hjältar eller syndabockar. De tar fokus från de som borde ta skiten.
Den mest bildgooglade spelaren igår måste ha varit David Luiz. (Han som ser ut som Sideshow Bob i The Simpsons.) Han var helt knäckt och storgrät efter matchen och bad om ursäkt, vilket jag tycker är bedrövligt att han känner att han skall behöva göra men om han inte gör det så får han antagligen ännu mer skit än vad han och laget kommer att få nu efteråt. David sitter nog fastetsad i mångas hjärtan efter att ha visat så mycket känslor. Om fotbollen är stor så kommer detta att göra fotbollen ännu större genom att det adderar något mer till sporten. På gott och på ont.
Här är Davids Instagram och när man tittar på det så ser man en vanlig ung man som vem som helst i hans ålder som tar selfies med kompisar men med ett ovanligt jobb med ett helt lands förväntningar, glädje och ångest på sina axlar. Spelarna kommer nära oss som de aldrig har gjort förr vilket gör att fotbollen blir ännu mer känslomässig. Sociala media bidrager till att vi som tittar på kommer allt närmare spelarna och kan hata som i Suarez fall (han som bits)och älska som i David Luiz fall. Det blir ett modernt grekiskt drama av hela skiten.
//Anna-Maria
