Vill att det ska vara en mardröm, inte verklighet

Jag kan ta ett missfall. Det är som att jag har stängt av känslorna. Jag grät i panik när det kom blod. Jag kunde knappt prata när jag ringde vårdguiden. När ja kom fram till gyn akuten tog en sköterska in mig i ett rum direkt för att jag var ledsen. Höga blodvärden, förmodligen för att det var tredje världskriget i mitt hjärta. Men efter sjukhuset kommer det inga fler tårar. Det blev ingen middag och jag gick och la mig kl 7. Sovit fram till kl 9 och vill inte gå upp.

Det jag inte gillar är att det jag har förlorat aldrig kommer att bli erkänt. ”Missfall är ju så vanligt”. Ja det är det men det är det första tecknet på liv. Och det är just livet som går förlorat. Tyvärr är jag en allt eller inget person. Trots att jag vet om att det är en risk fram till vecka 12 så trodde jag inte att den risken skulle nå mig. Jag ställer in mig eller rättare sagt drömmer mig bort. Börjar direkt måla upp bilder på att en bebis snart kommer att finnas i vårt liv och hur vi på bästa sätt skulle få det att funka. Ge det nya bästa möjliga start men aldrig glömma bort Molly.

Nu vart det bara sorg och pannkaka av det hela. Fast jag är inte rädd för att försöka igen. Min målbild är stark. Min målbild är förlossning och att allt ska gå bra. Jag vill gråta av lycka och förstå att det var meningen att just det barnet skulle komma till oss. Den bilden livnär jag mig på för att inte gräva ner mig. Nu måste jag göra en dag av idag. Jag har faktiskt lagt allt åt sidan och ska bara vara.

Du är så självklar, nu i efterhand är jag så jävla tacksam till livet som gav mig min dotter hel och frisk!