Dagens fegis

Tanken på att bli gravid igen är skrämmande. Vi vill egentligen inte något annat än att få ett till barn att älska men också för att vi fick känna på hur det kändes när ödet tog ifrån oss ett barn som aldrig blev till. Ett missfall var inte kul. Vi hade knappt tytt oss till livet i magen men vi hade ställt oss in. Det var att ställa om till att det ej skulle komma en bebis som var jobbigt.

Hur kommer jag reagera om jag blir gravid igen? Kommer jag våga vara glad? Våga ställa mig in igen? Våga börja drömma och planera? Jag känner mig själv. Jag älskar otroligt starkt likaväl som jag bråkar eller är ledsen. Att bli gravid är mina ögon en stor lycka och jag känner att den rena lyckan har tagits ifrån mig. Jag kommer inte att glädjas fullt ut, inte våga fästa mig för livet i magen för tänk om det händer igen. Det känns som att en ytterligare graviditet skulle hållas på avstånd. Bara för att skydda oss själva.

Jag tycker att det känns trist att jag känner såhär för jag vill så gärna hoppa och stutsa som en idiot om det skulle komma ett nytt plus. När jag fick reda på att jag var gravid sist satte jag mig ner på badrumsgolvet och grät av lycka. Då inte en tanke på att det kan gå illa. Om det skulle hända nu snart skulle jag vara reserverad med en baktanke att det kan gå snett. Samtidigt så hjälper det inte att oroa sig. Det gör varken mig, Hugo, Molly eller den nya bebisen gott. Så I guess att man får ta allt med en nypa salt, där och då är jag säkert full med nya endorfiner som gör att man trots det tråkiga som har känt känner sig hoppfull.

Känner någon igen sig i mina tankar? Att vara kluven är inte kul för att jag vill inget annat än att bli gravid igen trots att det nu känns väldigt skrämmande!