Häromdagen packade jag och John våra väskor fulla med badkläder och pocketdeckare och satte oss på båten till Åstol.
Resten av Västkustklanen (min familj) var så klart också med, med havsälskade mamma Märta i spetsen. Hon har med all säkerhet varit alg i sitt förra liv. Eller krabba.
Efter lunchen spritte det så mycket i badkläderna att vi kvistade till ”badhölet”, som vi eleganta värmlänningar kallar det.
Och det ”hölet” ser ut så här. En spricka i bergen med inforslande havsvatten och stegar rakt ner i plurret. Huvudet som sticker upp är fisken John.
Jag är (tyvärr) lite mer lagd åt badkrukehållet (om det inte vankas vattenland så klart), så jag doppade lite ben, svalkade och var så stört sugen på att hoppa i. Och ändå inte.
Vid Åstols badplats hängde jag och John hela långa dagen. Resten av klanen begav sig hemåt, medan vi stannade kvar. Först vid middagstid gick vi motvilligt mot båten. Jag sa bestämt att jag minsann ville stanna här för alltid, men det skulle visst serveras någon form av middag hemma.