There you’ll be

jag har suttit i veckor och nästan räknat ner dagarna, jag vet inte varför jag håller på så men jag förbereder mig mentalt inför detta dumma jävla datum och hur jag ska orka med dagen.

när ska det gå över? när ska denna dag sluta förknippas med den värsta dagen i mitt liv?

jag vet om att du inte kommer tillbaka men fortfarande så har jag ett litet hopp om att vi ses igen, många kanske säger att det är galet men jag mår bra av att tänka så. av att tro att den dag jag gifter mig eller får barn så är du med.

i år tänker jag inte sitta hemma och tycka synd om mig själv. i år tar jag små baby steps mot att möta detta datum som vilket som helst– för måste man må dålig denna dag över vad som har hänt? är det inte härligare att istället må bra alla dagar för alla helt underbara år vi haft? du gav oss trots allt världens bästa uppväxt som bara rymmer positiva, helgalna och roliga minnen. varje dag är din dag, underbara mamma.

jag älskar dig till månen och tillbaka. och upp och ner igen tills det inte går mer. vila i frid.

alltid, alltid, din jennifer.