Benen skakade okontrollerat…

"Where is she going?! ANSWER ME!" sa mamma barskt till sköterskorna som hämtade mig den där dagen. I många timmar låg jag i ett kalt rum där det enda jag hörde var hetsiga thailändska ord och inget av dom var till mig. Jag var hungrig, frös och hade ingen aning vad de skulle göra. Skräcken att dom skulle amputera mitt ben som dom diskuterat när dom blandat ihop min röntgenplåt var överhängande och tillsist fick jag tag på en engelsktalande voluntär som berättade vad dom skulle göra. Jag skulle operera mitt sargade ben och jag skulle sövas. Det var den 28 december 2004 och jag hade överlevt en tsunami. Jag vaknade till och blev plötsligt klarvaken med uppspärrade ögon. "NO NO NO NO!!! I'm not sleeping yet, please please!", och jag möttes av en vänlig sköterska som sa att vi redan var klara. Jag hade ingen aning om vad dom gjort, men det var min första narkos i mitt 17 åriga liv.

Nästan 10 år senare, igår, var det dags för min andra narkos. Jag skulle operera bort cellförändringar. Ett litet ingrepp, över på 15 minuter och med trygga och svensktalande människor. Men skräcken tog tag i mig när narkossköterskorna mötte mig med båren och började förbereda för att sätta fast kanylen och jag såg den stora operationssalen. Mina ben skakade okontrollerat och jag grät högt och ogenerat. Mamma var vid min sida som sköterskorna lovat. Jag fick medlidsamma blickar av förstående när dom såg i min journal vad jag varit med om, och jag var så otroligt tacksam för deras vänlighet. "Jag vill inte mamma, jag vill inte göra detta, ta mig härifrån!" hulkade jag fram panikslaget och mamma tittade sorgset på mig och sa att det kommer gå bra. Efteråt fick jag veta att hon också gråtit och tyckt det var otroligt jobbigt, men hon visade aldrig det.
Jag fick själv gå in i operationssalen och jag tittade ner på mina sjukhusstrumpor och undvek maskinerna runt mig. Jag la mig i stolen och nu började jag skaka ännu mer. Hela kroppen skälvde av rädsla och jag försökte panikslaget fokusera mina tankar på trygga och lyckliga saker. En ängel stod bakom mig och klappade mig på kinden och sa att jag var jättemodig, att jag skulle få lugnande nu. Direkt så kände jag hur hela kroppen slappnade av, min stela och skakande kropp blev nu mjukare och lättare. Jag fick en kram av mamma till vänster och till höger stod sköterskan Pelle som var en av sju personer i rummet. Jag fick syrgas och sedan sömnmedel genom kanylen och blev tillsagd att tänka på något som gjorde mig glad. Snabba bilder med Philip flimrade förbi och sedan somnade jag.

Jag är så otroligt tacksam för alla människor som fanns där igår. Den glada danskan, den varma narkossköterskan och såklart min mamma som gav mig den tryggheten jag behövde. För många andra är detta en liten grej, men för mig var det ett otroligt stort steg och jag är stolt att jag gjorde det. Idag är jag nästintill smärtfri och trots jag är otroligt trött och dåsig (och gråter lite, ha ha) är jag väldigt lycklig just nu. Mitt liv är väldigt bra och jag är tacksam för den svenska sjukvården.

TACK för alla kommenatarer igår, jag läste igenom varenda en innan operationen och dom gjorde mig glad. Ni är bäst ♥