Två veckor

Nu har sonen varit borta i två veckor. Två veckor är rätt lång tid. Jag har ingen kontakt med honom alls. Maken skriver till honom på kik och han svarar oftast, men han skriver aldrig först. Jag skriver inte för jag vet inte vad jag ska skriva. Har ingen aning om vad jag vill säga honom, har så otroligt blandade känslor. Jag är arg, ledsen, besviken, irriterad - you name it. Vill inte skriva något i affekt som jag ångrar sen, så jag låter bli. Och tänker att det kanske också ger någon slags signal till sonen. Det är ju alltid jag som brukar vara på, som brukar jaga med att sms:a och ringa, inte maken. Förhoppningsvis undrar sonen varför jag inte skriver. Eller också tycker han det bara är skönt. Eller också märker han det inte ens.

Det känns konstigt att inte ha kontakt med honom. Jag som är van att prata med honom varje dag, ofta krama honom varje dag. Mycket märkligt. Och så undrar jag när och hur han ska komma fram, om det blir genom polisen eller självmant. Hur det ska bli med allt, om det kommer att bli stökigt, om han kommer att komma till Norrland. Nu är jag liksom lite inställd på det här icke-läget, vill nästan inte ha en förändring. Alla förändringar är jobbiga. Men två veckor är rätt lång tid.