Om vi lär barnen att de duger som de är slutar de anstränga sig och kämpa! Eller?

Men alltså, det här med att ha en sund självkänsla låter ju fint och bra, men om mitt barn tror att hon duger som hon är – då kommer hon ju stå där i mittcirkeln på fotbollsplanen och pilla sig i naveln och inte vilja kämpa!

Pappan som satt mitt emot mig var upprörd och orolig. Vi hade pratat om självkänsla och han hade invändningar. Om hans dotter växte upp i tron att hon dög som hon var, skulle det då inte innebära att hon helt kom att tappa sitt driv? Att hon liksom skulle vara nöjd med att sitta på en sten i skogen och titta på blommorna när de slog ut? ”Man behöver faktiskt prestera i vårt samhälle för att tjäna pengar och kunna betala sin hyra och köpa mat!”

Jag får ofta frågor som denna när jag föreläser och håller kurser. Varje gång känner jag mig undrande. Jag förstår dem inte riktigt. De tycks spegla ett underliggande antagande om människans innersta natur som lat och passiv. Ett antagande om att barnen inte skulle göra något alls om vi vuxna inte ständigt bedömde deras prestationer och därigenom lärde dem att de bara duger om de presterar bra.

Jag har både hört talas om och själv mött barn som är passiva i skolan och på fritiden. Som drar sig undan aktiviteter och hellre gör inget alls än lyfter ett finger för att anstränga sig. Men jag har aldrig mött ett barn som är passivt beroende på att hon tänker att hon duger som hon är.

Jag har mött barn som blivit passiva av rädsla för att inte räcka till, att inte duga. De tycks ha en outtalad filosofi som låter ungefär så här: ”Om jag inte försöker kan jag inte heller misslyckas”.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de är övertygade om att det inte är någon idé att anstränga sig. De tror sig veta att de ändå inte kommer att lyckas. Och att lyckas är det som räknas.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de saknar en upplevelse av mening och utmaning i de uppgifter de åläggs.

Jag har mött barn som blivit passiva eftersom de inte förstår uppgifterna.

Inte någon gång har jag mött ett barn som mest av allt legat på soffan och gjort just ingenting av den anledningen att hon är så attans nöjd med sig själv. Har du?

När vi bryr oss om våra barns självkänsla och visar dem att de duger och är värdefulla som de är – oavsett vad de presterar – vågar de lyssna bortom de vuxnas bedömningar om vad som är rätt och bra, fint och duktigt. Då kan de höra sina egna drömmar, sin egen lust och längtan. Handlar den lusten och längtan om att lata sig? Tvärtom, skulle jag säga! Titta på ungarna när du låter lusten och längtan styra! De snickrar kojor, bygger lego, ritar och pysslar med stort engagemang och hängivet driv.

Om vi förmedlar till våra barn att de duger oavsett vad de presterar gör vi dem inte samtidigt ointelligenta! De kommer fortfarande att förstå att man behöver tjäna pengar för att kunna betala hyra och köpa mat. Men om vi värnar om våra barns självkänsla blir det lättare för dem att höra den egna inre rösten och välja att fylla sitt liv med aktiviteter som inte bara skapar ekonomisk trygghet utan också berikar livet i andra avseenden.

Hur skulle ditt liv se ut om du tillät dig tro på att du duger som du är? Om du hade modet att följa dina drömmar, din lust och längtan?

—

Nyfiken på min bok? Nu kan du köpa den hos Adlibris och Bokus .

—