344. These will be the stories
Min kamera har hållt sig hemma på sistone. I sista stund har den mindre väskan vunnit om kvällar och nätter och till vardags är det tungt nog med dator och allt annat som ska med i ryggsäcken. Bekvämlighetsfaktorn har varit idogt närvarande, som ni ju hör, framförallt om tidiga morgonar då tanken på att bära på något som inte absolut måste med känns otänkbart (ångrar det dock alltid minst en gång per dag). Kameran har därför i alla fall mest dokumenterat sådant här:
Hemma har jag äntligen fått tillbaka dagsljus, så när som på att det inte är så mycket ljus kvar utanför fönstret längre. Förra veckan togs byggplasten ned, men ersattes strax av persienner då det rännde byggarbetare på ställningen utanför i tid och otid. Mina bleknande växter på fönsterbrädet i marmor har likväl snabbt återfått sin livsglädje och min ena avokadoplanta har fullkomligt fått spel och skjutit upp fem centimeter på bara några dagar. Även om det mest regnar där på andra sidan glaset nu för tiden känns det hela väldigt befriande. Idag togs också ställningen ned, sådan lättnad!
Delar ur mitt bokpaket har som ni ser ovan anlänt, men som vanligt har Adlibris krånglat som tusan med leveransen så sista boken ligger och väntar på mig på ett helt annat utlämningsställe. Samtliga gånger jag valt Adlibris på sistone (den här gången var det för att de skulle leverera samma böcker snabbare än Bokus, hmph) så har jag fått ångra det. I alla fall har jag påbörjat This is how you lose her och hittills tycker jag om den, även om jag blir mer och mer osäker på om short stories verkligen är min kopp te. Den är dock rätt quotable och sådant tycker jag ju om. Återkommer när jag har något mer att säga om böckerna. Någon av er som läst dem?
Världens tråkigaste kommentar måste ju vara att älta hur fort tiden går (toppar eventuellt listorna där någonstans med att oja sig kring vädret, vilket jag redan hunnit bocka av i det här inlägget) men hallå, hur kan tiden gå så fort? Hur kan det “snart” vara 2015? Det känns som i förrgår jag skrev det här inlägget, Överlevnad, om hur dags det var för 2013 att ta slut. Om att vi snart skulle flytta. Om förändring. 11 månader har det gått sedan dess och 2014 har varit ett ganska snällt år. Milt. När Julia och jag diskuterade detta nyligen var jag först på snudd att säga tråkigt, men det är inte sant. Det har inte varit varken tråkigt eller händelselöst bara, som sagt, ovanligt milt. Och det har gått så fort. Vi har flyttat, det har hänt så himla mycket med företaget, jag har behövt ta farväl av personer jag tyckt om, jag har rest, jag har träffat en massa nya människor, ni vet, livet.
Den senare delen av all den här snabbpasserande tiden har i vanlig ordning ägnats mycket åt jobb i olika former, men inte enbart.
Vi har ätit fredagsmiddagar i kollektivet, nu senast hemlagad pad thai, druckit rödvin till och fått med oss halva snackshyllan hem från ICA. Sedan har vi spelat spel och ätit experimentell dipp och debatterat chipssmaker. Har druckit hemblandad G&T gjord på avslagen, limegrön Schweppes och fnittrande sprungit genom Stockholmsregnet invirade i våra halsdukar som skydd. Har viskat hemligheter och druckit litervis med hett te en torsdagskväll, blivit bjuden på fredagsfrukost (kaffe&croissanter) och tagit många, långa simturer på Forsgrenska och Eriksdalsbadet. Har haft en massa gäster på kontoret med vilka vi exempelvis ätit falafellunch, varit nostalgiska och pratat business allt i ett eller bjudit på kaffe, biscotti och plopp och pratat om allt ifrån resor till yttrandefrihetsfrågor inför uppkommande jobb. Jag har varit på alumnibar på Berghs, det var roligt men är alltid lite märkligt och främmande välbekant och förflyttar en genast 2 år tillbaka i tiden, på gott och ont, men sammanfattningsvis så var det oerhört trevligt.
Jag har sökt 150% distanskurser till våren eftersom jag tror att det är rimligt att man ska hinna jobba heltid OCH lära sig ALLT man kommer på som man vill kunna och kan man då bli antagen till 45hp så måste en väl passa på??? Så svårt att välja bort men vi får väl se hur det går, jag får väl plocka bort saker i värsta fall. Jag gick i samma svarta klänning i nästan en vecka eftersom jag ändå bara träffade olika personer varje dag, likt en treåring som vägrar ta av sig sin nya hjälm eller sina blanka gummistövlar. Det är tur jag inte gör anspråk på att driva en modeblogg. Skulle kunna ha svarta kläder i varierande snitt på mig resten av livet. Har haft växtvärk i visdomständerna utan att känna mig klokare för det, kollat på en massa gamla avsnitt av Babel, lyssnat på podcasts och P3-dokumentärer och gråtit över telefon hos en tålmodig mamma; det mesta kändes bättre efteråt. Det knäppaste som hände idag var att Julia kom inrusandes i lägenheten och skriker DET SVÄMMAR ÖVER DET ÄR VATTEN ÖVERALLT JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA och sedan sprang iväg igen, men såklart visste hon vad hon skulle göra i slutändan eftersom hon är kollektivets främsta do:er. När jag hittar henne härnäst nere i källaren är hon dyngsur från topp till tå efter att ha räddat tvättstugan från total anarki då ett rör gått sönder till tvättmaskinen som, obs, inte ens innehöll hennes tvätt. Vi lämnade över floden som blivit ett faktum i både tvättstuga och korridor till fastighetsskötaren och så var det med det.
Det blir väldigt mycket livsrapportering i ett nu när bloggandet blivit så sporadiskt, men har så mycket skrivkramp och annat för närvarande att det där mer filosofiska, kreativa eller kanske rätt och slätt flummiga är lite på semester någon annan stans, eller så är det bara energin som tryter när jag kommer hem från jobbet. Hoppas på bättring. Tillsvidare får ni ha en fin helg!
Translation:
Life update and a few photos from home, which is where my camera’s collecting dust most of the time, these days
The post 344. These will be the stories appeared first on Karin Wåhlberg.
