Fuck.

Jag gråter aldrig. Jag minns inte, saknar inte, sörjer inte. SAKNAR INTE ENS. Hur fucking hemsk är man inte då. Hej jag saknar inte min döda bror. Men jag försöker klämma fram tårar, jag lovar jag försöker.
Det är borta nu. Den där känslan ni vet (nej, jag menar ni har ingen jävla aning) av att vara så ensam. Så ensam så ensam så ensam man har inte ens sej själv så ensam är man. Som att rycka av ett plåster, fast på insidan av huden. This thing hurts like hell.

Men skulle du inte velat veta? Du skulle ju för fan velat veta. Om mina tonårsfyllor, om fittlärare och vad i helvete jag ska välja för gymnasium. Festar polackerna? Jag vet väl för i helvete inte, gabbe din jävla fitta du skulle ju lära mej det här. Kom tillbaka, snälla. Kom tillbaka

Kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka. Kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka kom tillbaka. This thing hurts like hell. But what did you expect.

Okej jag skoja jag gråter visst. NU. Och jag kommer ihåg allt så jävla väl. Det var varmt, nästan sommar. Och jag hade en extra madrass i sängen och det var så mjukt så mjukt. Jag sov så mycket för jag var så trött. Ja skönt bara sov snälla bara komma en natt längre ifrån och så bara en dag och en natt och en dag till snart har det gått en vecka om 14 år och 5 månader har du levt halva livet utan honom. Om 14 år och 5 månader och 12 dagar, såja snart där. Och andas det glömmer man inte och inte att hjärtat ska slå heller.

Innan för ett år, tre månader och typ 15 dagar sen hade jag inte ett enda minne utan gabriel någonstans innäslat i det. INTE ETT FUCKING ENDA.

Men nu är allt borta jag är smärttålig känner ingenting. Tror ni mej inte? Prova slå mej då, jag lovar jag känner ingenting. Jag har mina substitutes och jag lever fan jag lever. Oj där tog min tankebana slut, för det är en så enormt stor mening. Jag lever. Kan ni fucking fatta det? Jag lever, och den som läser levet också och det är så enormt jävla stort, kan ni fatta det? Förlåt, jag menar inte att underskatta er sådär hela tiden men ändå tror jag inte det. Att ni riktig fattar. Men jag uppskattar försöket. Tack. Nu är jag 50 tårar lättare.