Evelina Svejd

Fiktionen torkar dina tårar men gör dig inte till Sylvia Plath

Jag kallar dig M nu. Vilken initial jag ger dig spelar ingen roll. Du skulle kunna vara vem som helst (och ändå skulle du bara kunna vara du). M, det är på grund av dig (borde jag skriva tack vare dig. Det är tack vare dig jag skrev och läste som aldrig förr och det måste jag väl räkna som någonting gott). M, det är du som gör att jag bläddrar igenom mina anteckningsböcker en sen kväll och sedan vänder blad i Monika Fagerholms Den amerikanska flickan. Jag suckar över gammelfarmodern, bibliotekarien, som jag ibland tänker på och därför inte viker sidorna i romanerna, för det hade hon inte tyckt om. Jag är på jakt efter raden som ska kunna sätta ord på vad jag känner, så att jag ska kunna torka tårarna och andas ut; det är inte bara jag som har känt såhär, varit såhär, gråtit såhär.


Jag hittar det. Jag är inte kär. Det är bara ett tokigt skede jag genomlever nu. Jag kan andas igen. Tack Monika. Tack för att du skapade dina fiktiva flickor så att denna mycket verkliga flicka ska kunna skratta och säga: M, jag är ju inte kär i dig. Det är bara ett tokigt skede. Ett skede som kommer gå över och det kommer inte avslutas med ett brustet hjärta. För jag var ju inte kär och då kan inga hjärtan krossas.


***

Någon skriver ett mejl till mig. ”Från någon som ständigt har dåligt samvete över att en läser för lite böcker: exakt varifrån kommer ditt bokslukande? Familj av storläsare? Biten av radioaktiv bok som liten?” Jag har inte svarat på det där mejlet, det kom för kanske en vecka sedan. Kanske blir den här essän som ett svar, inte på varför jag läser, men varför jag aldrig svarade.


Wikipedia har en artikel som heter Läsning. Den säger att läsning är avkodning, förstående och tolkning av text. Jag vill säga att min läsning är andning, räddning och villkorslös kärlek. När vi läser tolkar vi inte texten, vi tolkar oss själva genom texten. För att göra det behöver vi inte ens förstå texten. Vi kan fånga upp en känsla, en rad eller författarens livsöde och kanske då, förstå oss själva lite bättre, men inte hela texten.


”Böcker är inte kokta morötter och knäckebröd med fettfritt pålägg” säger Jessika Gedin i sitt sommarprat från den 29 juni 2007. Man måste inte läsa, det är inte en grönsak på tallriken eller den dagliga motionen vi får höra att vi ska ägna minst en halvtimme. Det är så jag känner när jag läser mejlet som skickades till mig. Du ska inte läsa om du inte vill. ”Det verkar som att mitt läsande vore en indirekt anklagelse på deras läsande” säger Gedin också. Hon säger att hennes sommarprat ska handla om läsning som identitet. Det är medelst läsningen jag har funnit alla de identiteter jag har iklätt mig.


Fiktionen är någonting som vi kan spegla oss i. Genom fiktionen ser vi vad vi är och vad vi inte är, vad vi kan bli och vad vi inte kan bli. Vi kan låtsas vara någon i fiktionen och vi kan bli någon i fiktionen. När jag var tio gick jag ständigt bredvid en person som liknade mig. Hon hette Elisabeth Wakefield och jag hette Jessica och vi bodde i ett stort hus med en mamma och en pappa som var kära. Alla mina problem löstes alltid upp.


Jag hette inte Jessica men jag brukade vilja klä mig som min lillebror. Mina föräldrar var inte kära och vi bodde i små lägenheter istället för ett stort hus. Kanske var insikten drabbande när den ibland kom, när jag vände mig och jag var ensam. Men stundvis fick den mig att sträcka på ryggen med vetskapen att jag alltid hade en syster bredvid mig.

***

Under jullovet, när M och jag inte är i samma stad, (det har visserligen ingenting att göra med att jag väljer att läsa den här boken nu. Men faktumet att vi inte är i samma stad gör att min kropp trängtar så att varje kroppsdel gör ont och allt jag läser kanske drabbar mig lite extra) läser jag Lena Anderssons, då, nya roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Vad jag inte vet då är att du också läser Egenmäktigt förfarande (det är sådant vi pratar om senare, när vi ligger i din säng) och vad jag inte vet är att du tycker lika illa om Ester Nilsson som jag gör och vad ingen av oss heller vet är att jag kommer att bli Ester Nilsson och du kommer att bli min Hugo Rask.


Utan författarna hade jag kanske aldrig ens känt mig så dragen till dig. Jag tänker på Sylvia Plath och Ted Hughes. Jag läste Sylvias dagböcker i ett helt år kanske, identifierade mig. Hon var ung, jag var ung, hon skrev, jag skrev, hon hade ont, jag hade ont. Hon träffade Ted och en passionerad romans inleddes. På grund av (tack vare?) Sylvia och Ted förkastade jag alla som bara strök mig medhårs och pratade med ord som var invirade i rosa sammet. Jag ville att kärleken skulle få mig att gråta, jag ville att vi inte skulle prata alls. Och M, vi pratade väl inte alls?


***

Gedin redogör i sitt sommarprat för vilka böcker man borde vänta med när man är femton och vilka man kan läsa nu. ”Salinger och Dostojevskij kan du läsa nu. Strindberg och Fogelström kan vänta.” Säger hon. Det handlar aldrig om rätt bok eller rätt författarskap. Det handlar om vem du är när du läser boken. En tid strök jag under allt i Kafkas dagböcker (det var samma jag som trodde att mitt hår lockade sig vid axlarna som Sylvia Plaths.) Jag förstår inte längre Kafka, eller jag menar, jag förstår inte längre mig genom Kafka. Han är som en förlorad gymnasievän. Vi utbytte tankar då men nu är han bara någon vars facebookstatusar jag aldrig gillar.


Virginia Woolf och jag var inte vänner på gymnasiet. Jag förstod inte vad hon ville mig. Mot fyren var, för mig, bara ett ordflöde som jag inte kunde bena ut. Några år senare fann vi varandra. För då hemsökte M mitt huvud och vad jag behövde då var ett ordflöde som jag skulle kunna ägna mig åt att bena ut. Jag läste i min säng om kvällarna och det kändes som att jag och det tummade biblioteksexemplaret flöt samman. Nu kan jag fortsätta att tänka vad jag vill utan att falla ned i ett bråddjup eller drunkna, för han är här och vakar över mig, tänkte hon. Det var sedan den här känslan jag i mitt liv försökte eftersträva. Känslan av att inte dö drunkningsdöden på grund av tankar och snö och ett för litet korridorsrum.


Det finns för många myter om läsning. Att läsande människor skulle bli smarta, ha ett stort ordförråd och ha lättare att känna empati. Jag är inte särskilt smart. Jag tänker långsamt men kommer ändå inte riktigt fram till någonting. Nina Burton har skrivit en briljant bok om kreativitet som heter Det muser viskat. I den visar hon hur många fler ord en person som kommer från ett högutbildat hem kan, till skillnad från en person som kommer från ett lågutbildat hem. Ni minns gammelfarmodern, bibliotekarien? Jag vek aldrig in översta hörnet på sidan så jag kan inte berätta den exakta siffran men det är en avsevärd skillnad. Jag tror inte heller att jag har lättare att känna empati eller sätta mig in i andra människors situation. Visserligen gråter jag när Mr Big lämnar Carrie i andra säsongen. Inte för att jag känner lukten av Carries Marlboro Lights utan för att jag själv nyss satt i min lägenhet och mumlade The exquisite pain of wanting someone so unattainable. Det är mig själv jag tycker synd om, inte Carrie.


En bokläsare är inte särskilt uppskattad. I maj 2013 skrev Therese Bohman på Expressens kultursida om hur det är att vara introvert. Bokläsare är ofta introverta. De samlar energi och finner ro tillsammans med Proust, Tikkanen och Lagerlöf. En bokläsare är sällan uttråkad och aldrig rastlös för finns det inte bokhyllor med olästa böcker i hemmet så finns det bibliotek och finns det inte bibliotek så finns det boklådor och finns det inte boklådor så finns det någon som i detta nu sitter på sin kammare och skriver en roman och finns inte den personen så finns det böcker att läsa om.


Bohman menar att introverta människor inte är efterfrågade i dagens samhälle, trots att introverta ofta är mer begåvade än extroverta. På arbetsplatsen efterfrågas inte de introverta. I jobbsökandet kommer böckerna vi läste inte hjälpa oss. Böckerna kommer inte ens hjälpa oss med kärleken.


***

Fiktionen och författarna gjorde att jag föll för dig. John Keats vurmande för skönheten och Sylvia Plath som föll för den svåra. Fiktionen gjorde att jag kunde torka mina tårar. Fiktionen kommer inte få mig att parafrasera Ester Nilssons ord: Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp. Du tycker inte att det ger mig någon som helst privilegierad position där din integritet får ge vika och det liksom påligger dig att tala med mig om de handlingar du begår som drabbar mig så hårt att jag faktiskt har svårt att stå upprätt? Jag håller på att dö av den här ångesten. För fiktionen är identifikationen och Ester Nilsson blir mitt facit.


***

Mejlet jag fick avslutades: i vilket fall, det hedrar dig. Kanske gör det det, kanske inte. Fiktionen och läsningen torkar tårar ibland, ger oss vår identitet (”min identitet är en blandning av arv, miljö och alla de där böcker jag läst” som Jessika Gedin sa) och gör att vi ibland sträcker lite extra på ryggen för att vi har en fiktiv flicka bredvid oss. Men läsningen och fiktionen gör oss också tråkiga, självupptagna och grandiosa (vi blir inte författare i litteraturkanon bara för att vi kan citera Virginia Woolf, även om vi tror det.)

  • Love
  • Save
    16 loves 1 save
    Add a blog to Bloglovin’
    Enter the full blog address (e.g. https://www.fashionsquad.com)
    We're working on your request. This will take just a minute...