Rabiesfeminist överanalyserar en helt slumpmässig händelse på morgonpendeln, alt. En insikt i sitt eget privilegium och varför v

Jag lägger upp ryggsäcken bredvid mig på tågsätet och inser med en plötslig stöt i magen att mitt pendlarkort slutade gälla igår. Tåget rullar förbi Hjärup och jag tänker att kanske kanske kommer ingen kontrollant idag? Ska jag vara ärlig och säga att jag glömde fylla på? Låsa in mig på toan?
Kontrollanten kommer in längst fram i vagnen och hjärtat dunkar fortare. Fan jag har inte råd med 1000kr i böter!
Jag bestämmer mig för att visa fram kortet och ärligt säga att jag glömde att det gick ut igår, och hoppas på att kontrollanten är snäll. Hon närmar sig snabbt och jag stäcker mig efter ytterfackets dragkedja. Kontrollanten sneglar på mig i förbifarten och granskar den unge mörkhårige mannens biljett snett bakom mig. Hon går ut ur vagnen.
Jag är i mild chock. Hon gick bara förbi mig! Vilken tur, tänker jag. Sedan tänker jag att det inte alls var tur.
Det var ett uttryck för en ojämlik värld. Det var ingen slump eller lyckosam karma att just jag slapp visa biljett (även om just dagen jag slapp var lyckosam för just mig), medan personen bakom mig behövde bevisa sin rätt att vara på tåget. Det var ett ovanligt tydligt exempel på mitt vita privilegium. Men inte bara det, för alla som haft dreads, piercings eller mycket smink - som inte varit måttliga, typ rågblonda i rosa pannband och dyr dunjacka - vet att det inte går att undgå kontrollanter då heller. Det går kanske inte att se någons klasstillhörighet på samma sätt som rasifierade markörer som hår- och hudfärg, men det finns definitivt saker vi associerar med medel- och överklass och mer eller mindre omedvetet premierar.
Vad är ett privilegium? Att få det bättre på andras bekostnad. Strukturellt, men det påverkar och gynnar oss också individuellt.
När jag gick av tåget en annan dag i Köpenhamn gick två kontrollanter med bestämda steg fram mot en man som klev av samtidigt i trasig tröja, slitna ansiktsdrag och vingliga rörelser. Mig tittade de inte ens på. Vem tror ni hade råd att köpa biljett?
För ärligt talat hade jag haft råd med kontrollavgiften. Jag får 9000kr av staten varje månad (varav en hel del lån förstås) för att utbilda mig till höginkomsttagare, och jag kommer från en bakgrund där detta är normen och dn buffert i form av familjen alltid finns. Och det var det som syntes. Jag fick det lättare för att jag redan har det lättare.
En gång kan förstås vara en slump, men många gånger, för miljontals människor, är inte en slump. Det är en struktur. Och vi som gynnas av dessa (olika) strukturer har en skyldighet att inse vad det är som händer, och på vems bekostnad. Framförallt måste vi lyssna på dem vars erfarenheter istället är av förtryck, lita på vad de upplever, och inse att det som ter sig som en småsak för den som aldrig drabbas, är ett livsvillkor för den som alltid utsätts.
Granska dina egna privilegier, det är ett av många steg mot en bättre värld. Och fyll på ditt pendlarkort i tid, så du kan lyssna på föreläsning om hypertension istället för att blogga på mobilen.
Kärlek!
/Zäta