Liv och död och borttappade bestick

En tanke slog mig för några dagar sedan. Jag är nu närmare vad mina föräldrar var ålder än mig själv som barn, när de skiljde sig. De var då ungefär 37, och jag sex. Jag är 24 nu, så det har jag förresten varit ganska länge, men jag har inte tänkt på det förut.
Jag minns första gången jag insåg att mina föräldrar inte bara var min mamma och pappa. Att de var egna individer, andras kollegor, vänner, barn, att de hade haft ett liv innan mig. Eller jag visste väl det, men jag minns ändå djupet av insikten att de hade funnits innan mig.
Det är lite svindlande att tänka att någon förhoppningsvis ska tänka så om mig en dag. Här har jag gått och levt ett helt liv, som kommer vara ofattbart för en liten individ som precis startar sin egen värld, där jag bara har en, om än väldigt viktig, roll.
På ett sätt kommer vi väl alltid att vara närmast oss själva som barn, för andra människors innandömen är svåra att komma åt. Men jag tycker det är en intressant skiftning att mer och mer kunna förstå hur de vuxna i ens omgivning som barn kanske tänkte och varför de agerade som de gjorde. Och att inse att de barn jag ser springa runt i Folkets park nu tänker lika stora tankar som jag en gång gjorde.
Det är lätt att glömma bort, eller aldrig riktigt inse, att varje människas värld är lika stor som din egen. Det är svårt inom sjukvården, och speciellt läkaryrket med sin symptom- och diagnosriktade blick, att minnas att varje person är smått oändlig. Det går förstås inte att gå runt och fundera på varje människas livsöde på akuten, men det går att emellanåt tillåta sig att ha existensiella funderingar. Att försöka förstå att ingen människas värld är precis likadan som någon annans. Om vi inte gör det blir ord som "värdighet", "integritet" och "livskvalitet" bara platta stämplar, ännu ett regelverk att förhålla sig till, snarare än en verklig respekt för det mänskliga.
Jag saknar det perspektivet i min utbildning.
Å det är förresten helt absurt att vara läkarstudent, har någon sagt det? Vardagen är full av äckliga sår och odörer, skitnervösa provtagningar, hypokondriattacker, hierarkier från medeltiden, en vilja att vara duktig bland de duktigaste, illasittande sjukhuskläder, din egen supertöntiga röst när du dikterar epikriser, en auktoritet du varken växt i eller förtjänar ännu och den ständiga jakten på bestick till matlåden. Allt detta och liv och död och åldrande och sjukdom och orättvisa och oväntat ofta glädje.
Det hade ju kunnat ge vem som helst en existensiell kris.
Herregud jag måste börja skriva igen. Livet känns så mycket lättare då. Vet ni att jag bokstavligen satte mig upp i badkaret för en halvtimme sedan, sa "jag vill skriva igen!" rätt ut, grät en halv minut och nu sitter här på golvet i badhanduken och författar detta virriga? Detni.
Kärlek.
/Zäta
ps. Förlåt för världens rörigaste inlägg, ringrostighet och sådant ni vet.