Tony Samuelsson "Kafkapaviljongen"
Året är 1947. Sverige är en lydstat till det i kriget segerrika nazistiska Tyskland (numera kallat Germania) som lagt under sig större delen av Östeuropa och Ryssland. Sex radikala och frisinnade författare sitter internerade i den så kallade Kafkapaviljongen på Långholmen i Stockholm. Deras uppdrag är att mot löfte om frigivning skriva litterärt fullödiga bekännelser. De ska helt enkelt skolas om till att bli författare lojala mot nazismen för att ”hålla litteraturens ande vid liv” under en svår tid för fosterlandet.
Sigge Eriksson är en av dem. Han löser uppdraget och blir så småningom fri. Som medlöparförfattare lever han ett bekvämt liv. Han får till och med tillsammans med andra kulturpersonligheter plats i ett särskilt parlament: de 444. Men det är ett svek och en realpolitisk anpassning som han kommer att grubbla över resten av sitt liv och som han till slut måste ta konsekvenserna av.
Tony Samuelsson använder den kontrafaktiska romanformen för att utforska den totalitära statens inverkan på mentaliteten. Han har på ett nästan övertydligt sätt använt det historiska Sovjetunionen som ett slags blåkopia för att fantisera kring hur kulturlivet kunde ha tett sig efter en nazitysk krigsseger: byråkratiska författarförbund som samlas till stora litteraturkongresser, anpassningen till tillfälliga politiska töväder och hur för makten misshagliga budskap kan döljas i skenbart neutrala konstverk. Allt mot en fond av utrensningar, deportationer och interneringsläger i fjärran östern. Känns det igen? Som för att riktigt hamra in poängen låter Samuelsson Adolf Hitler dö på samma dag som Stalin dog i vår värld.
Den alternativa världen är mycket övertygande. Ett klassiskt problem i alla former av fantastik (och den kontrafaktiska romanen eller alternativhistorieromanen är en livaktig gren av fantastiken) är hur man undviker vad som ibland kallas för infodumpar. Hur ska författaren introducera den alternativa världen och förklara betingelserna i den för läsaren, utan att skriva henne på näsan? Det gäller alltså att inte låta karaktärerna tala eller agera som om det vore något skevt eller underligt med deras värld. De får inte storögt häpna inför saker som borde vara naturliga för dem. Samma sak med berättarrösten. Om den betonar skillnaderna mellan den litterära världen och läsarens förmodade värld så blir det paradoxalt nog svårare för oss att sjunka in i berättelsen och låta oss förföras av tanken att allt skulle kunna vara annorlunda.
Tony Samuelsson faller verkligen inte i den fällan. Det är närmast surrealistiskt hur normalt det kan förefalla att vara att leva i ett land som präglas av offentlig lögn, och hur anpassningen till de förvridna idéer som alla måste bekänna sig till pågår samtidigt som folk går till jobbet som vanligt varje dag. Det är just den här normaliteten i det onormala som Samuelsson så skickligt fångar i Kafkapaviljongen.
Jag vill också betona att det inte heller är en roman med långa och omständliga skildringar av uppdiktade storpolitiska händelser vilket hade kunnat vara en frestelse för författaren att skriva. Nej, det här är snarare en inkännande skildring av en vanlig människa, varken modig eller särskilt feg, med kulturella ambitioner som hamnar i en mardrömsvärld där allt han tar för sant och viktigt visar sig vara livsfarligt att hålla fast vid. Hur gör man då?
När vi väl kommer ut härifrån som fria författare så är vi fortfarande fångar i Kafkapaviljongen, tänkte Sigge. Kafkapaviljongen var hoppet som redan från början var hopplöst, dödfött. Det enda sättet att överleva var temporär underkastelse.
Sigge Erikssons vånda är den tänkande människans vånda. Det är väl närmast en truism att påpeka hur aktuell den här romanen är i en tid när nazister återigen vågar ta plats och faktiskt begår politiskt motiverade våldsdåd. Det som romanen pekar på är medlöperiets problem. Om alla tittar bort, om alla accepterar de enkla förklaringarna, och om alternativen är korrupta eller lider av bristande trovärdighet – skulle det då kunna hända? Det hände i Tyskland. Det hände i Sovjetunionen. Varför skulle det inte kunna hända i Sverige?
Naturligtvis är romanen i högsta grad politisk. Det den gör är att den får oss att känna vad politiskt förtryck gör med den vanliga människan. Förutom att det även är en förbannat välberättad historia.
Värt att påpeka är också att Tony Samuelsson tidigare bland annat har skrivit Jag var en arier som utspelar sig i samma värld som Kafkapaviljongen.
Similar Posts:
- Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
- Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
- ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
- Vecka 15: patchad prosa
- Censuren är död – länge leve censuren?
