Joanna Hellgren "Min nattbror"

Jakob fyller snart tio år. Det var vid den åldern hans bror dog, brodern som också hette Jakob. Han dog på sin födelsedag, nio månader innan Jakob föddes, och för hans mamma var det som om den döde sonen kom tillbaka: de var så lika och de fick samma namn. Jakob själv vet ibland inte om han är sig själv eller den andre Jakob, och spelar det någon roll?

På nätterna drömmer han om sin bror, och nu när tioårsdagen närmar sig är han orolig. För visst är det så att han också kommer att dö då, som den andre Jakob gjorde? Kanske är det det som gör att han funderar mer än vanligt över livet, och över sig själv. Sedan träffar han Miranda också, som säger att man måste våga lite. Och dessutom, om Jakob ska dö på sin tioårsdag, då kan han väl göra hur mycket farligt som helst innan dess utan att riskera något?

Om man har läst Joanna Hellgrens tidigare seriealbum om Frances så känner man igen en hel del: det känsliga barnet i centrum av berättelsen, närvaron av något mystiskt som man inte förstår, det lillgamla draget hos både karaktärer och miljö. Här berättar Jakob dock själv i första person och det gör att det blir mer fokus på just hans upplevelser. I bakgrunden finns två föräldrar som svikit: mamman som ser sin förstfödde, döda, son i Jakob och inte tillåter honom att bli en egen individ, pappan som lämnat dem strax efter Jakobs födelse. Kanske inser inte modern hur hon stigmatiserar Jakob nummer två när hon helt självklart behandlar honom som om han vore samma person som sin bror. Kanske överdriver Jakob själv hans mammas tro att det är på det här viset. Man vet inte riktigt, eftersom modern mycket förblir en skuggestalt i berättelsen.

I Frances tog Joanna Hellgren tre album på sig för att fördjupa historien och ge plats åt fler karaktärer, och det hade hon kunnat göra här också. Man skulle gärna ha läst mer om modern och fadern och deras liv innan Jakob fanns, för att förstå mer om de val de gör. Faderns konversation med Jakob, där han förklarar varför han lämnade sin vid tillfället psykiskt labila fru och sin nyfödde son, förs dels på en nivå som en tioåring nog hade haft svårt att följa, och känns dels väldigt hjärtlös. Kanske hade han de skälen, men skulle han lagt fram dem så här för sin son som han nu ser för första gången på tio år?

Min nattbror är dock ett bra seriealbum. Det är komplext historiemässigt sett och har en fin tecknarstil som passar till innehållet. Bilderna är besläktade med dem i Frances men skiljer sig också från dem: vid några få tillfällen fyller de hela sidor och uppslag men oftast är det snarare flera scener och tankar som delar på sidan, med textstycken emellan. Teckningarna är omväxlande gjorda i blyerts och med vad som ser ut som svart vattenfärg: de senare skuggliknande figurerna blir väldigt effektiva som kontraster mot den tydliga blyertsvärlden. De bidrar dessutom till en lite kuslig stämning som rimmar fint med känslan som Jakobs poetiska funderingar ger. Världen är hotfull, men det finns ingen klart definierad fara. Istället kan katastrofen komma varifrån som helst, det lugn som råder är antagligen bara lugnet före stormen.

Framför allt den drömska första halvan av Min nattbror tycker jag mycket om, när Jakob för nattliga samtal med sin bror och sedan under dagen tar ut de stycken som Jakob den förste spelar för honom på piano. Den andra halvan av boken är mer vardagsrealistisk, och nattbrodern får lämna plats för verkliga personer i Jakobs närhet. Berättelsen skiftar ton lite grann, men Joanna Hellgren lyckas med att behålla Jakobs röst och uttryck rakt igenom. Han känns som en verklig person som man kommer att bry sig om när man läser.

Joanna Hellgren "Min nattbror"

Similar Posts: