Åsa Grennvall "Deras ryggar luktade så gott"
Vad händer med ett barn som växer upp med känslomässigt dysfunktionella, föräldrar? Vad gör det med en människa att under hela sin uppväxt ständigt mötas av tystnad, ointresse, kyla? Att genomgående känna skam över sin existens?
Detta stora svåra tar sig Åsa Grennvall i kast med i sin senaste serieroman, Deras ryggar luktade så gott. Åsa Grennvall, beskrivs av sitt förlag som ”Seriesveriges feel-baddrottning”, vilket en väl förstår. Jenny växer upp på 70-talet i en kärnfamilj bestående av mamma, pappa, lillebror. En till synes vanlig familj. Inget missbruk, inga sociala problem. Men ständiga gissningar och obesvarade frågor. Jenny lär sig tidigt och på egen hand att försöka lista ut hur man agerar i olika situationer. Föräldrarna finns där, men är obenägna att se och spegla sin dotter. Till exempel funderar hon:
Jag har alltid fått mat, kläder och husrum så jag har självklart haft det oerhört lyxigt i jämförelse med stora delar av jordens befolkning. (…) HÄR GÄLLER DET ATT KLARA SIG SJÄLV!
Utan riktning tar barnet Jenny sig fram i livet, lär sig att inte fråga, att inte vara jobbig, inte höras eller synas. Hon lär sig att inte ta plats. När hon ibland ändå gör det får hon trösta sin mamma som brister ut i gråt, och också känna på faderns missnöje när han lämnar rummet. Ja, Jenny får egentligen lära sig att helst inte finnas. Det är en kränkning svår att sätta fingret på men som Åsa Grennvall skildrar på ett ypperligt sätt. Med utsökt ritteknik lyfter serien och texten tillsammans och drabbar rent fysiskt.
En i mitt tycke signifikant händelse i boken är när mamman blir arg på Jenny för att hon gått in med smutsiga skor:
Mamma har slagit till mig en gång. Det var skönt. (…) Slaget hade varit en känsloyttring från hennes sida. Hon hade visat mig något.
Det talar ett sånt tydligt språk. Vad som helst utom likgiltighet. Till och med ett slag över kinden kan kännas som att någon ser en. Att någon bryr sig om. Rentav en ömhetsbetygelse.
Jenny växer upp och flyttar hemifrån. Den stora avgrunden är oundviklig. Hon tvingas möta sin barndom och ta hjälp för att förstå den känslomässiga försummelse hon har vuxit upp med.
Det gör ont att läsa Deras ryggar luktade så gott. Likgiltigheten från föräldrarna föder en sådan skam och tvivel på sitt eget okränkbara värde hos huvudpersonen, vilket hos mig väcker tankar kring den heliga familjens egenvärde. Det att blod är tjockare än vatten är ett påstående som stadigt luckras upp. Ändå tycks det finnas en dröm och en längtan, (inte minst hos mig själv), om att familjen kan vara något tryggt och stöttande. En plats att bli sedd på, oavsett. Helt uppenbart fungerar det inte alltid så.
Similar Posts:
- ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall
- Love is always over in the morning
- Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
- Att försona sig med Fucking Kramfors
- En fumlig debut
