Clarice Lispector "Passionen enligt G.H."
Som enda baksidestext till Tranans stilrena utgåva av Clarice Lispectors Passionen enligt G.H. finns ett uppförstorat citat ur romanen. Så här lyder det:
Jag tittade på den, kackerlackan; jag hatade den så mycket att jag solidariskt gick över till dess sida, för jag stod inte ut med att vara ensam med min aggression.
Det är också ungefär vad som händer i romanen. En välbeställd kvinna, G.H. – det är initialerna som står i hennes handväskor och det enda namn hon i texten identifierar sig med – har sett fram emot att städa rummet längst bort i lägenheten, det som precis övergivits av hembiträdet som sagt upp sig. När hon kommer dit känner hon emellertid inte alls igen sig. Där hon förväntar sig en mörk och belamrad skrubb finns ett nästan plågsamt ljust, torrt, kalt och välordnat utrymme, och när hon öppnar garderoben får hon syn på den. Kackerlackan.
Hon försöker slå ihjäl den med garderobsdörren, men skadar den bara och naglar fast den i dörröppningen, klämd på mitten på ett sätt som får kvinnan att associera till en (eller om det är flera) avbrutna graviditeter hon varit med om. Hur som helst blir mötet med kackerlackan omvälvande.
Kan man möta en kackerlacka? Eller vad är det hon möter, G.H.? Drabbas av? En kris? En psykos? En uppenbarelse? Hon hittar sig själv. Eller förlorar sig? Det är absolut smärta, absolut glädje. Passion, i den bibliska bemärkelsen, och totalt obibliskt. Hedniskt. Primitivt. Sublimt.
Man kan hålla på och stapla motsatser, och alla känns de ungefär lika träffande. Lika giltiga; lika otillräckliga. Lispector liksom tvingar in läsaren i huvudpersonens försök att förstå, att formulera upplevelsen. Jag har svårt att säga om det är imponerande, oerhört suggestivt, eller mest jobbigt. Tvivlar nästan lika mycket på min egen friskhet, klokhet, medan jag läser, som på huvudpersonens.
Passionen enligt G.H. landar som något taggigt i huvudet. Den är en vindlande monolog som inte går att skynda sig igenom, trots att jag stundtals bara vill bli av med den. Man måste liksom idissla meningar och uttryck. Ibland tänker jag att romanen i själva verket är poesi som någon gått över med en kvast, sopat ihop raderna till något väldigt kompakt.
Och samtidigt inte så kompakt, för det händer ju nästan ingenting. En kvinna möter en kackerlacka.
Eller händer allt?
Similar Posts:
- Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
- Håll! Du är så skön!
- Poetisk äktenskapskritik
- Till långsamhetens lov
- Brasilien är nästan en halv världsdel
