Pär Lagerkvist "Bödeln"
1933 reste Pär Lagerkvist genom Europa. Hans intryck av nazismens och fascismens framfart resulterade i Bödeln, en berättelse om människans förhållande till ondska gestaltat genom bödeln, en figur som genom historien både fruktas och hyllas. Romanen utspelar sig i två olika tidsperioder. Först befinner vi oss på ett medeltida värdshus där bödelns blotta närvaro fyller de andra gästerna med skräck. Snart hörs jazzmusik och vi förflyttas till nutiden, 1933, då bödeln beundras och hälsas med ”Heil!” Istället för att framkalla skräck sporrar bödelns närvaro de andra att själva utrycka sina tankar om dödande och våld. Rasismen är uttalad och neutraliserad, ”mindervärdiga raser” ett vedertaget begrepp.
De två tidsplanen flyter in i varandra, vilket vid första läsningen kan göra historien komplicerad, men också tydliggör hur nära de två tillstånden ligger varandra. I ena stunden skräck, i andra stunden beundran. Ondskan går från att vara ett externt hot till att internaliseras i människorna, på ett till synes smidigt sätt. En människa vaknar ju inte plötsligt upp en dag och har bytt tankesätt eller värderingar. Kultur är en process som sakta, sakta händer runtom och förändrar oss. De flesta skulle nog hålla med om att beundran och tillhörighet är en härligare känsla än att vara rädd och utsatt. Till slut kan det vara bättre att vara en del av ondskan än att utsättas av den.
Nu ges Bödeln ut i en ny snygg utgåva, och jag tänker att behovet av att diskutera och förstå ondskan är precis lika aktuellt idag som 1933. Återigen ökar högerextremismen över hela Europa. Sverigedemokraterna är vårt lands tredje största parti och nazister röstas in på deras mandat, bland annat i staden där jag själv växte upp. Det är otäckt, men plötsligt något som inte längre är otänkbart. Hur kan något i ena stunden vara hatat och fruktat för att i nästa vara accepterat av en stor del av befolkningen, och dessutom politiskt gångbart?
I förordet beskriver Jonas Gardell hur Lagerkvist i sin text visar sympati för bödeln, ”människans bödel vars yxa har fläckats av sekler och sekler av blod”. Är ondskan en mänsklig egenskap? Har vi alla ondskan inom oss? Är det människan själv som är bödeln? Efter andra världskriget var nazismen och förintelsen något som ”aldrig fick hända igen”. Tyvärr verkar kulturen och historien gå i cykler. Människan glömmer, och likheterna mellan nu och då är slående. Filosofen Theodor W. Adorno menade att det vore barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz. Hur är det möjligt att beskriva något med poesi när det finns så mycket ondska i världen? Men litteraturen visar gång på gång sin ställning som politisk kraft, en kraft som aldrig bör glömmas eller förminskas. I sitt sommarprat använde Athena Farrokhzad poesi för att kunna tala om rasismen, fascismen och den antirasistiska kampen. Jag tror att Pär Lagerkvist hade applåderat detta, och Bödeln fortsätter vara ett viktigt inlägg i samma kamp.
Similar Posts:
- Historien som är nu
- Fel form
- Vikten av att bekämpa ondskan
- Himlen är oskyldigt blå
- Litterära sällskap för nybörjare
