En update – Livet

”Vilka som helst men inte ni!”

Det är med foto ligger på hyllan sen ganska många veckor tillbaka. Det finns ingen lust, ingen vilja…. Ni som har följt med mig ett tag vet att vi för exakt ett år sedan förlorade vi det som skulle bli vårt barn och det som följde efter med IVF (första försöket och även det gick i stöpet)

Det som inte fick hända har hänt. Det som vi absolut inte trodde kunde hända. Våra 18 år har varit så starka så fantastiska och underbara men vi har under den här IVF-resans gång tappat varandra och oss själva. Vi har slutat att skratta tillsammans och det är det som gör ondast! Så fruktansvärt ont!

Vi kämpar på och försöker hitta vägar ut ur det här helvetet men det är så svårt. Vill vi, vill vi inte? Detta är något helt nytt för oss båda och vi vet inte alls hur vi ska reda ut det. Kärleken har förändrats och det skrämmer oss så till den milda grad att vi drar oss undan. Jag blir arg och sårar medan M blir ledsen och förtvivlad. Jag vill ju honom inget ont men jag vill inte heller leva så här. Med facit i hand ångrar vi att vi ens påbörjade det här med att försöka bilda familj för resultatet är tragiskt och sorgligt. Det var ju inte det här vi hade räknat med.

Jag har under dom senaste veckorna försökt hitta mig själv, bara vara jag. Åkt iväg på småturer och bara varit. Så viktigt men även det är något som jag inte alls är van vid. Vi har ju under alla år varit Helenaåmats med alla. Jag orkar inte det längre – JAG VILL VARA HELENA! Jag måste det!

Det är troligtvis inte bara IVF-resan som ligger bakom utan det här med att vi har förändrats ganska mycket under det senaste året. Det påverkar nog mer än vad någon av oss egentligen vill erkänna. Vad det blir av det här får tiden utvisa. Oavsett resultat så tror jag att det blir bra och hur det än slutar kommer vi gå starkare än någonsin. Något vi upptäckt i det här kaoset är att vår kommunikation, som var bra från början, är fantastisk och oavsett vad det är om rör sig i huvudet så kan vi prata om det utan att någon av oss dömer. Det måste ut, iaf hos mig, annars går jag upp i rök.

Min kärlek till M är så stark men den har fått sig en törn trots att han är den bästa människan om överhuvudtaget finns. Törnen – Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att den var möjlig.

Vi har två embryon kvar i ”första försöket” men när och om dom kommer användas vet vi inte. Som det er ut och känns nu så kommer dom tyvärr att få ligga ett tag. Jag ber om att slippa frågor om när vi tänkt nästa försök. Det gör ont redan och jag orkar inte ta det. Jag lovar att vi berättar när vi själva känner oss redo.

Ta hand om varandra och prata, kommunicera så mycket ni bara kan!

En bild som numera känns in i hjärteroten. Sista dagen jag var lycklig, utan problem trots vallningar av hormoner. Den gör ont men på nåt sätt hjälper den mig att hitta tillbaka till känslan.

Puss!