Vi kom över havet, av Julie Otsuka
Det här är den bok som vi läste till förra gången i bokcirkeln, och vi valde den i princip enbart utifrån kriteriet att vi skulle läsa en kort bok. Boken är kort, verkligen. 171 sidor. Men, som någon i bokcirkeln sade: Man får inte förväxla det här med en snabbläst bok. Det här är en bok som kräver eftertanke och därför mer tid än man tror.
Boken utspelar sig mellan år 1919 och 1941 och handlar om en grupp japanska kvinnor som färdats över havet från Japan till USA, för att gifta sig med män som de aldrig någonsin hade träffat. Det är unga, oerfarna kvinnor som ger sig av hemifrån, helt enkelt för att de är tvungna att skapa sig ett annat liv någon annanstans. Det finns inget för dem i deras hemstäder eller i deras hemland; ingen framtid, inga möjligheter. Många av de här kvinnorna fick vid ankomsten till USA gifta sig med män som inte alls såg ut som på de foton som de skickat, och inte alls var sådana som de beskrivit i sina brev. Jag tänker att det är ganska lätt att dra paralleller till kvinnor som idag flyttar från sina hemländer för att skapa sig en framtid i ett annat land. Man blir lovad guld och gröna skogar, men det är inte alls givet att det är vad man möts av.
Boken berättas i något så udda som ett vi-perspektiv, vilket faktiskt ger hela historien en smått poetisk klang. Vi-perspektivet betyder också att historien verkligen inkluderar alla kvinnorna i gruppen och gör alla deras upplevelser till berättelser i sig. Varje strof innehåller en stor del av ett människoöde. Se här:
Man får verkligen känslan av att allt det där är något som alla gjorde, fast samtidigt så är det så tydligt att det bara är någon eller några som har gjort varje sak som nämns. Kvinnorna förblir en grupp även efter det att de har kommit fram till USA - fastän de skingrats för vinden med sina nya äkta män. Och så förblir det hela vägen ut: från ankomsten till USA, fram till den tidpunkt då Japan anföll Pearl Harbor och japaner i USA började betraktas med allt större misstänksamhet för att slutligen öppet pekas ut som förrädare och interneras. Det spelade ingen roll att kvinnorna var individer med skilda livsöden; de var en grupp japaner och deras öden var därför sammanflätade med varandras från början till slut.
När jag läste den här boken tänkte jag rätt mycket på att den hör ihop med en annan bok, nämligen Hotellet i hörnet av bitter och ljuv. Vill du temaläsa i sommar, så skulle jag rekommendera dig att läsa just de här två böckerna i ett svep. Först Vi kom över havet och sedan Hotellet i hörnet av bitter och ljuv.
Ja, och så var det ju bokcirkel... Alltså: vi åt gott också. Den här gången hembakade pizzor med olika fyllning - jättegoda, allihopa. Och till efterrätt en makalöst god jordgubbssemifreddo. Ett recept fotat direkt ur boken, helt hämningslöst:
Boken utspelar sig mellan år 1919 och 1941 och handlar om en grupp japanska kvinnor som färdats över havet från Japan till USA, för att gifta sig med män som de aldrig någonsin hade träffat. Det är unga, oerfarna kvinnor som ger sig av hemifrån, helt enkelt för att de är tvungna att skapa sig ett annat liv någon annanstans. Det finns inget för dem i deras hemstäder eller i deras hemland; ingen framtid, inga möjligheter. Många av de här kvinnorna fick vid ankomsten till USA gifta sig med män som inte alls såg ut som på de foton som de skickat, och inte alls var sådana som de beskrivit i sina brev. Jag tänker att det är ganska lätt att dra paralleller till kvinnor som idag flyttar från sina hemländer för att skapa sig en framtid i ett annat land. Man blir lovad guld och gröna skogar, men det är inte alls givet att det är vad man möts av.
Boken berättas i något så udda som ett vi-perspektiv, vilket faktiskt ger hela historien en smått poetisk klang. Vi-perspektivet betyder också att historien verkligen inkluderar alla kvinnorna i gruppen och gör alla deras upplevelser till berättelser i sig. Varje strof innehåller en stor del av ett människoöde. Se här:
Vi slog oss ner i utkanterna av deras städer, när de lät oss göra det. Och när de inte lät oss göra det - Se till att ni inte ser solen gå ner i den här stan, stod det ibland på deras skyltar - drog vi vidare. Vi vandrade från ett arbetsläger till nästa i deras heta dammiga dalgångar - Sacramento, Imperial, San Joaquin - och sida vid sida med våra nya makar brukade vi deras mark. Vi plockade deras jordgubbar i Watsonville. Vi plockade deras druvor i Fresno och Denair. Vi stod på knä och grävde upp deras potatisar med trädgårdsgrepar på Bacon Island i deltat, där jorden var porös och mjuk. På Holland Tract sorterade vi deras gröna bönor. Och när skördesäsongen var över surrade vi fast våra hoprullade filtar på ryggen och stod med våra klädknyten i händerna och väntade på nästa kärra, och vi reste vidare.
Man får verkligen känslan av att allt det där är något som alla gjorde, fast samtidigt så är det så tydligt att det bara är någon eller några som har gjort varje sak som nämns. Kvinnorna förblir en grupp även efter det att de har kommit fram till USA - fastän de skingrats för vinden med sina nya äkta män. Och så förblir det hela vägen ut: från ankomsten till USA, fram till den tidpunkt då Japan anföll Pearl Harbor och japaner i USA började betraktas med allt större misstänksamhet för att slutligen öppet pekas ut som förrädare och interneras. Det spelade ingen roll att kvinnorna var individer med skilda livsöden; de var en grupp japaner och deras öden var därför sammanflätade med varandras från början till slut.
När jag läste den här boken tänkte jag rätt mycket på att den hör ihop med en annan bok, nämligen Hotellet i hörnet av bitter och ljuv. Vill du temaläsa i sommar, så skulle jag rekommendera dig att läsa just de här två böckerna i ett svep. Först Vi kom över havet och sedan Hotellet i hörnet av bitter och ljuv.
Ja, och så var det ju bokcirkel... Alltså: vi åt gott också. Den här gången hembakade pizzor med olika fyllning - jättegoda, allihopa. Och till efterrätt en makalöst god jordgubbssemifreddo. Ett recept fotat direkt ur boken, helt hämningslöst:
Det är limen som gör det! Och: det behövs inget florsocker, det blir tillräckligt sött ändå.
Så. Boktips och recept i ett svep. Bättre än så blir det inte. ;-)
More posts from
