jaktklubben

Jag har två dagar i veckan då jag inte jobbar alls, vilket dödar mig för att jag har så tråkigt*. Då sover jag till jättesent och skäms inför alla i huset att jag gör det. Jättesent innebär typ halv nio, eftersom familjen går upp 05:30 och personalen 05:00 för att hinna till jobbet. Har provat att gå upp då exakt två gånger. Historiska dagar.

Den naturliga lösning på min frustration kallas yacht club**. Jag gillar yacht club, på grund av eller trots homogen stämning och klientel. TRODDE JAG. För nu visar det sig att ett juniormedlemskap för mig under några månader kostar 600 dollar. Alltså 4200 kronor eller drygt en miljon tanzanska shilling. Det värsta är att jag ändå funderar på att betala de pengarna för att få någonstans att vara.

Noter:

*Det kan väl vara värt att nämna att det inte är så att jag aldrig går utanför palatsmurarna. Men det är inte helt lätt.
Jag lär väl återkomma mer utförligt om det, men det är problematiskt för denna kÄnsLiGa sJÄl att inte kunna röra sig någonstans utan att folk ropar eller följer efter den. Att dessutom hela tiden få höra att jag alltid bör ta bil om jag ska någonstans och att jag inte får bära väska ute, det krossar mitt mod och min lust att upptäcka. Sedan är det klart att jag cyklar runt och är ute när det är mörkt och åker mopedtaxi ändå. Men det är alltid en fånigt stor seger.

Kort sagt – folk kanske borde sluta plantera rädsla hos andra. Jag saknar rörlighet och det är mest jag själv som är ett hinder för det.

**obs IRONI jag har sökt fler volontärjobb lugna er