Every time I close my eyes, it’s like a dark paradise

Lana del Rey – Summertime Sadness

Just nu läser jag fina “Förbindelse” av Åsa Ericsdotter, en författare jag inte kan förstå hur jag lyckats missa eftersom hon skriver precis sådan slags litteratur som jag tycker extra mycket om; tät och slagkraftig prosalyrik. “Förbindelse” är, precis som nästan allting annat, en kärlekshistoria, eller kanske snarast en uppgörelse med en kärlekshistoria. Väldigt bra är den iallafall. Bra och melankolisk, som poesi och prosalyrik så ofta är. Melankoli tycker jag är ett fascinerande ämne och en minst lika fascinerande känsla. Det är så svårt att sätta fingret på melankolin, den rör sig någonstans i gränslandet mellan sorgen, det bitterljuva och kanske även en slags ödmjukhet, eller är det snarare en rädsla, inför livets storhet och förgänglighet. Jag har skrivit om melankoli en gång tidigare, i samband med att jag såg filmen Melancholia, och talade då om hur synen på melankolins status växlat och förändrats genom tiderna, den har tidvis fallit inom ramarna för diagnosticerad psykisk sjukdom och tidvis ansetts som ett åtråvärt, närmast upplyst, tillstånd.

Oavsett hur man väljer att se på melankoli så vågar jag åtminstone påstå följande; melankolin lockar. Det är knappast någonting nytt. Det är därför artister som exempelvis Lana del Rey och Bon Iver (som jag själv – givetvis – fullkomligen älskar) blir sådana succéer och det är därför det vanligaste ansiktsuttrycket i modereportage efter “sexig” är “melankolisk/ledsen”. För visst är melankolin väldigt närvarande i modet, denna bransch som så ofta beskylls för att enbart handla om lättja, överflöd, konsumtion och yta, visst finns melankolin också här. Ibland undrar jag om inte modet i sig är melankoliskt, för vad är förgängligt och övergående om inte mode? Vad visar på ungdomens flyktighet om inte sättet på vilket vi konsumerar unga modeller och skoningslöst sätter ett bäst före-datum på deras skönhet? Självklart kan mode vara roligt, härligt och kravlöst, absolut, men mode behandlar frågor om livet, kärleken och döden precis som andra konst- och kulturformer, och det är det som enligt mig gör modet intressant och relevant.

Så vad är egentligen melankoli? Det finns såklart inget rätt svar på den frågan, det är nog olika för alla, men jag skulle nog vilja beskriva melankolin som en slags stillsam sorg, som att försonas med det faktum att ingenting, inte ens det egna livet, särskilt inte det egna livet, varar för evigt. Och det är en känsla som jag är övertygad om kan vara viktig och nödvändig.