Ett tag så skämdes jag över vad jag gått igenom och vem jag var. Pga detta så låste jag min blogg för allmänheten. Nu har jag kommit på andra tankar, och öppnar bloggen igen. Jag ska inte bry mig om vad andra tycker och tänker om mig och vad jag har gått igenom. Kan man inte acceptera mig för den jag är idag och vad jag har i bagaget så behöver man inte vara en del av mitt liv. Jag vill kunna hjälpa andra som har det jobbigt. Vill visa att man inte behöver vara ensam, att det finns andra som är i samma situation.
Jag har gått igenom många jobbiga tunga saker i mitt liv. Men här står jag fortfarande på benen. Kan knappt tro det själv. Här är jag 34 år och har haft så många motgångar men ändå så finns jag kvar. Jag har extremt svårt att vara stolt över mig själv. Någonstans i mig så känns det som att jag är inte värd det. Tror att det lätt blir så då man hela tiden har oddsen emot sig. Jag märker för varje dag, vecka, månad och år så utvecklas min syn på livet. Jag lär mig att hantera svåra saker på ett bättre sätt. Jag har ett mer lugnt i mig idag. Jag försöker att se det positiva i det negativa. Många av mina vänner undrar verkligen hur jag klarar av situationen jag är i nu. Dom tycker att jag är stark och duktig som tagit tag i dom här jobbiga sakerna på en gång och fått mycket gjort. Som sagt jag har svårt att klappa mig på axeln men jag håller med om att jag är stark. Fast många dagar så känns det inte så. Hade det inte varit för världens bästa familj och vänner så hade detta varit betydligt svårare. Hade nog inte orkat kämpa då. Jag kämpar för min skull, familjen och vännerna. Förr så kämpade jag inte för mig själv.
Det känns som att saker och ting börjar att vända. Det går åt rätt håll. Jag är ändå glad för den jag är. Vill inte vara någon annan. Jag har ett stort hjärta och jag är omtänksam. Jag skulle aldrig låta någon skada eller trycka ner dom jag älskar. Jag skulle kämpa för dom som dom kämpar för mig.
Jag måste få in i mitt huvud att jag är lika mycket värd som en annan. Jag tror att jag hamnat i fel relationer pga att jag tror att jag inte förtjänar bättre. Att har dom problem så kan dom lättare acceptera och förstå mig bättre än någon annan som inte har någon diagnos. Men samtidigt ger jag inte dom andra en chans att bestämma det själva. Jag bara tar för givet att en person som haft en bra barndom, studerat vidare och har ett bra jobb inte skulle vilja vara med mig, pga allt jag gått igenom, och att jag är sjukskriven, och att jag varit i denna dåliga spiral under lång tid.
Make everyday count <3