Bloglover

Kavalleriet är här....



Några av er har säkert märkt att jag varit ovanligt tyst ett tag. (Tror det är rekord.) Andra kanske såg att jag postade ut en artikel på svenska "A voice for men" tidigare ikväll.

Anledningen till min tystnad är främst tidsbrist. Mitt liv som tidigare bestod av bloggen och kampen jag bedrev på den, är sedan Maj i fjol betydligt mer varierat. Nu är det skola, läxor, hämtning, lämning, matlagning, städning, tvättning, läggning, läsning, tandläkare, bibliotek, dans, drama, ridning, förvärvsarbete, och kanske i bästa fall lite sömn också.

Jag är nästan alltid stressad och ofta trött och jag älskar och njuter av varenda minut av det.

Som ni förstår blir det dock inte så mycket tid att ägna åt bloggen. Jag har grunnat på om jag inte borde stänga den, men jag kan inte. Den här bloggen har varit mer än bara en blogg för mig. Den har varit en stridskamrat. En som alltid funnits där genom den absolut svartaste perioden i mitt liv, alltid lyssnat, aldrig ifrågasatt, alltid kunnat härbärgera min ilska och min sorg, aldrig kommit med förnumstiga råd, alltid levererat och som har satt den fruktan i dom avskum till människor som begick brotten som födde den på ett sätt som aldrig hade kunnat ensam.

Hade ni kunnat döda en vän som räddat ert liv? Det går bara inte. Den får därför ligga här och skvalpa omkring lite skönt i cyberrymden medan jag sysslar med annat. Jag får ta ställning igen när nästa årsbetalning från isp:n kommer. Men det dröjer ett tag.

Men jag tänker som sagt inte lägga pennan helt på hyllan heller. Jag har tillfrågats om jag ville skriva på den nystartade sidan http://avoiceformen.se . Något jag med glädje accepterat. Så här blev den första. Det är för övrigt inte första gången. Jag hade ju redan en del artiklar publicerade på den amerikanska sidan. Och jag blev också intervjuad i deras radiostation Voice of Europe för ett tag sen.

Jag gillar avfm och Paul Elam. Dess filosofi och dess budskap stämmer väl med min syn på saker och jag är mycket glad att sidan har kommit i en svensk version. Det känns därför också som ett helt logiskt steg för mig på något sätt att rida in i solnedgången nu när kavalleriet äntligen kommit. Det känns dessutom som jag lämnar Sveriges plågade pappor i goda händer.

Att hoppa över dit och skriva någon artikel då och då passar mig utmärkt för närvarande. Jag har inte tid längre att driva en blogg alldeles själv, och trots att jag många gånger försökt involvera fler människor i Daddys har det alltid slutat med att det är mest bara jag som rycker och drar i allting ändå. På avfm är det andra som gör det. Jag kan bara komma till ett dukat bord och skriva. Oerhört lyxigt.

Dom skrev dessutom igår på Facebook att dom satt besöksrekord med över 1700 besökare redan efter en dryg vecka. Vet ni hur länge det tog den här bloggen att nå dom siffrorna? Betydligt längre.

Meeeen jaaaa ja e inte bitter...nääärå, det e ju jäääätte roooligt...

Allvarligt talat, Det är faktiskt fantastiskt strongt av dom göra detta och jäkligt roligt att det går så bra. Jag tycker verkligen det. Och inte lär det gå sämre nu när man även värvat två av mina favoritbloggare. Toklandet och Bashflak. Hur kan man misslyckas med ett sådant startfält?

Det har dessutom öppnats en ny plattform för pappor som vill starta rebellbloggar likt denna har jag sett. Den heter pappadagboken.se och kanske även den kan bli en succé? Jag hoppas det.

Jag hoppas jag har gått i bräschen och jämnat marken en aning för något som faktiskt skulle kunna växa. Jag rekommenderar alla pappor som hamnat i skiten och som kan skriva att starta en blogg. Bara vetskapen att någon därute faktiskt lyssnar och kanske till och med bryr sig kommer att hjälpa när det är som mest svart och hopplöst. Bloggen blir inte bara ett sätt att väcka opinion för ditt fall, det blir en terapeut också. Liksom dom som läser den blir det.

Alla försök att bilda pappa eller mansföreningar IRL har mer eller mindre misslyckats. Idag återstår spillror av några föreningar som modiga människor en gång skapade. Jag vet inte varför det alltid stupar, men jag tror inte längre det är IRL som vår rörelse skall verka. Det är på nätet vi skall göra revolution. Var och en på sin egen kammare.

Ni har verktygen, resten är upp till er.

Vi hörs

Daddy

PS. Jag återkommer någon gång framöver med ett "Best of Daddys" inlägg.
  • Love
  • Save
    Add a blog to Bloglovin’
    Enter the full blog address (e.g. https://www.fashionsquad.com)
    We're working on your request. This will take just a minute...