Min ångesthistoria

Idag var det tänkt att jag skulle till läkaren för att förlänga min sjukskrivning, men så blev min läkare sjuk. Som några av er vet är jag sjukskriven sedan en tid tillbaka. Det är verkligen inte roligt, men det är den enda lösningen för att jag ska klara av att plugga och arbeta igen i framtiden.

Det har gått ett par månader och mycket har väl hunnit hända om jag tänker efter. Jag har provat en ångestmedicin som inte passade mig och därefter har jag inte provat någon ny. Jag vet inte om det är dumt, men jag tycker jag klarar mig skapligt utan. Jag har tagit mig från kurator på ungdomsmottagningen till vårdcentralen till KBT-terapeut till psykolog på vuxenpsykiatrin. Nu ska inte fortsätta på vuxenpsykiatrin, fastän jag trivdes rätt bra där. Jag personligen vet inte varför, men min behandling som psykologen jobbat fram en plan på hela hösten ska börjas på Cederkliniken istället. Än vet jag inte när behandlingen kommer börja och vem jag kommer träffa, men jag väljer att inte deppa ihop för det. Det är väldigt mycket som är oklart i framtiden och jag hoppas så innerligt att jag kommer vara redo att plugga igen till hösten, men jag vet inte. Det kanske inte alls fungerar så snart.



På mina sjukintyg står det "Livssituationsproblem" och att jag har stora problem med ångest. Jag kan knappt göra något ångestfritt som inte innefattar att vara inom vår lägenhets väggar, men det går bättre. Det gör faktiskt det! Fast nu ljög jag ju. Det är massvis inom våra väggar som jag inte klarar av att göra pga ångest. Diska, dammsuga. Tvätta och att skura toaletten går bra. Ni som också mår dåligt och har ångest vet att det är svårt att höja en själv för de framgångar man faktiskt gör, men vi måste bli bättre på det tycker jag. För det är mycket värt. Önskar att jag snart kommer vara mogen att åka och handla själv.



För jo. Innan jul fick jag veta att jag har social fobi. Jag tänkte inte alls gå ut med det i bloggen först, jag bloggade ju inte ens då, men jag vill kunna skriva öppet om psykisk ohälsa. Det är viktigt och jag vet att ni är många där ute som har mina problem. Vi är inte ensamma. Jag blev först ganska chockad då min psykolog berättade det för mig. Han räddade snabbt upp det med att säga att det inte handlar om att man är en osocial person. Jag hade ju berättat för honom om att jag alltid har haft mycket vänner, spelat i band sedan jag var 14 och allmänt rört mig mycket bland folk. För det första, om man exempelvis står på scen, går man in i en roll. Och det vet jag att jag gör, på sätt och vis. Det är tusen gånger mer obehagligt innan och efter en spelning än då jag står på scen. Då man ska prata och fixa med ljudtekniker och arrangörer - det är värre.



Social fobi innebär att man får ångest när man står i centrum för andra människors uppmärksamhet. Man är rädd för att bli granskad och upplever ofta att man gör bort sig bland andra människor. Men som sagt, en lärare kan ha social fobi och ändå sköta sitt jobb galant. Det handlar om att gå in i en roll och liksom utanför sig själv och sin osäkerhet. När läraren går och handlar kan det vara en helt annan sak. Då kan ångesten tränga sig på och det kan bli riktigt jobbigt. Bara så att ni förstår skillnaden. Just på grund av att jag har social fobi har jag inte berättat det för många alls, just för att jag är rädd att bli dömd. Ironiskt va? Jag har ofta varit den som bjudit in till fest och sökt kontakt med folk. Å andra sidan är jag rädd för att bli kritiserad och granskad av tanten som går med stavar ute på promenaden med Burton. Jag får själv inte ihop det alltid. Det var inte jämt jag har klarade av att repa förra året för att jag var rädd att bli dömd och granskad av mina egna bandmedlemmar. Det ska inte behöva vara så.



Men det går verkligen framåt för mig. Jag tror inte alltid att jag har haft social fobi, verkligen inte. Jag tror den har växt fram under tråkiga omständigheter jag behövt gå igenom (som förhållanden, manipulation, kontrollerande och nätmobbing) tillsammans med alla krav som så snabbt kommer i och med vuxenlivet. Detta har gjort att jag haft för hög ångest många gånger för att kunna ta mig iväg till skola och jobb. Det var bara tur att min sambo stöttade mig förra sommaren så att jag tog mig iväg till en kurator och ganska snabbt fick konstaterat att jag har större problem än jag trott. Sista veckan jag jobbade grät jag varje kväll innan jobbet, vaknade på natten och grät och grät på morgonen tills jag fick sjukanmäla mig. Dessutom fick jag stressutslag i nacken och på halsen och hade som vanligt ont i magen. Kul va? Då kände jag att det nog var lite allvarligare än jag trott. Alla läkare tyckte det var ett mysterium att jag klarat av att leva såhär så länge utan att ta tag i det. Ångesten kring skola och jobb har följt med mig sedan jag var 16. Jag som trodde att "alla" hade det såhär ibland och att jag bara var lat och dålig.



Nu blev det ett mycket längre inlägg än vad jag hade tänkt! Men summan av kardemumman: Jag hoppas på att få börja min behandling snart. Jag vet knappt vad vi kommer göra, men vi kommer förstås sträva mot att minska min ångest och göra den hanterbar. Jag arbetar så mycket med min sociala fobi själv just nu så den vet jag att jag kommer lyckas bli av med i framtiden. Den är ändå inte alltför grav, eller hur man ska säga. Dessutom finns det frågetecken kring ifall jag skulle ha ADD, men tydligen är min generella ångestnivå så hög så att det inte går att undersöka just nu. Så, well... Får se när det blir.




Jag vill börja blogga mer om psykisk ohälsa så länge jag orkar! Är det något som intresserar er?
Jag tycker det är viktigt att vara öppen kring problematiken. Det ska inte vara tabu att må dåligt.