Om skammens källa

Oavsett om jag hade stannat kvar i Tyskland eller om jag hade flyttat tillbaka till Sverige hade jag fått förlita mig på att olika slags bidrag skulle behövas för att hjälpa till att bygga upp något nytt åt oss. En början så jag kunde hitta rätt, ge trygghet till barnen och en överlevnad för oss. Naturligtvis tycker jag att min situation, snart 30 år utan utbildning, nyskild, ensamstående med två barn med socialbidrag som enda inkomst, inte är helt idealisk. Men jag vet att det inte är för alltid. Det är för en kort period och jag är snarare väldigt glad och tacksam över att systemet ändå fungerar och att vi får det stöd vi behöver. Skammen ligger inte på mig eller på oss. Jag hade kanske kunnat planerat min flytt lite bättre. Jag har fortfarande inte lyckats betala alla kostnader kring flytten till exempel. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle ha gjort annorlunda egentligen. Vi behövde flytta och jag har bidrag för att överleva just nu. Men det finns inte någon skam inblandat, även om det är många som gärna vill försöka trycka på det. Det är många som misstror bidragstagare. Att vi bara sitter hemma på soffan och suger ut pengar ur systemet. Att vi utnyttjar skattebetalarnas hårda slit medan vi bara lattjar runt. Men så är det ju inte. Det finns ingenting som är roligt eller lättsamt med att söka försörjningsstöd. Absolut ingenting. Men det ska ju absolut inte finnas någon skam inblandat. Skäms på det patriarkala jävla samhället istället. Skäms på att jag har förlorat flera år av pensionssparande medan min exman rest jorden runt. Skäms på att jag får gå på bidrag för att överleva medan han kan flytta mellan olika länder och betala mer i hyra varje månad än vad jag ens får in på mitt konto. Skäms på att ingen tycker det är märkligt. Skäms på att tusentals kvinnor sitter i min sits, och att ingen verkar tycker att det borde göras en förändring.
Skäms på dom som vill försvåra för oss som redan kryper på knä. Skäms på dom som vill få oss att känns oss lite lite sämre än alla andra. Skäms på dom som tror att dom vet, men i själva verket inte har en jävla aning om hur det är att sitta framför en främmande människa varje månad och försvara sina inköp och utgifter, att varje månad bara hoppas att ens ansökan ska vara giltig och att en kan överleva en liten stund till.
Istället för att som min handläggare sa när jag ansökte om bistånd första gången : "Ja, nu hoppas jag att du löser din situation snabbt och att du inte behöver oss så länge" kanske det går att säga "Du vet väl att det inte alltid behöver vara såhär? Du är trygg nu, vi finns här för dig, men jag vet att du är stark. Jag vet att du vill vara självständig och jag vet att du vill arbeta/studera. Jag vet att du kan. Men fram tills dess finns vi här. Vad bra du är, jag ser hur du kämpar. Det här kommer att gå bra."
Att uppmuntra istället för att redan innan bidragsansökan godkänts skuldbelägga och kränka känns ju som ett betydligt mer humant sätt. Det hade känts bättre om någon, bara en enda person, inom alla myndigheter jag har stökat runt med de senaste fem månaderna, hade sagt: "Såhär gör vi, såhär fungerar det, vi finns här för dig, vad bra att du kom hit, nu hjälps vi åt". Istället har jag mötts av främlingsfientlighet, otålighet, rasism, sexism och helt onödiga och hjärtlösa kommentarer om mig, mina barn och min exman. Ser ni inte, att det är hos er det börja? Skammen. Vi är inte välkomna någonstans. Inte ens hos dom som ska vara vårt stöd när vi inte har någon annanstans att gå. Det är kalla och hårda vindar som blåser runt om oss, men det finns ingen som vill värma oss och hjälpa till. Skäms på er.