Träningsvärk – en lyxvara?
I måndags satt jag och log som en nyfrälst och lyssnade på ett samtal där två kompisar pratade om sin träningsvärk.
-Jag har sååååå ont i vaderna, klagade den ena och såg läskigt nöjd ut.
-Jag har ont i varenda muskel i hela kroppen, sa den andra och såg, om möjligt ännu nöjdare ut och det började nästan låta som en Bellmanhistoria.
Och där satt jag och var både impad och avis. Men så slog det mig att what the fuck… Det är ju bara träningsvärk de pratar om, vilket jag också kan skaffa mig om jag känner för det. Så det har varit målet denna vecka. Att få träningsvärk!
Om jag lyckades? Tyvärr inte. För jag har bara pw:at och det är ju typ den enda form av motion min arma kropp har fått det senaste decenniet, så när som på några enstaka undantag i form av längdskidåkning, hopprep, löpning och styrketräning, så man kan väl inte precis påstå att den blev överraskad.
Nästa veckas plan lyder därför på följande sätt: Jag SKA få träningsvärk att jag SKA ta mig ut genom dörren i träningskläder TRE TVÅ gånger om så bara för kortare rundor. Och nu inser jag att jag är precis är på väg att begå samma misstag som alltid. Att skriva om motionen innan jag utfört den.
Men någon gång måste jag ju lyckas, inte sant?!
