Okej

Nu tar vi oss igenom den här dagen också. Den här dagen när det kommer att vara otroligt markant att någon saknas. Att det ligger ett barn i sängen, inte två. Att vi ska sjunga för ett barn, inte två. Att vi har paket till ett barn, inte två. Jag har sovit som en sten, men vaknat alldeles för tidigt och är väldigt trött. Så där trött att tårarna skulle ligga på lur även om jag inte hade ett barn på rymmen. Men - som alltid - det går ändå. Jag vet att det går, för det måste gå. Min underbara, fantastiska, envisa, coola artonåring förtjänar den bästa av dagar. Och vem vet, hon kanske tycker att det är skönt att vara ensam i centrum, för en gångs skull?