Besviken..

Det var längesedan som jag blev så besviken på mig själv som jag var igår.
Jag har, som ni förmodligen vet, levt med min spyfobi så länge som jag kan minnas. Under ett par års tid hade jag svårt att gå utanför dörren till och med. Jag hade svårt att umgås med människor och jag ville absolut inte sova över hos någon. Jag var rädd att jag skulle få matförgiftning så fort jag åt någonting och jag ville helst inte ta i något med mina händer. Värre blev det under vintern då vinterkräksjukan kom. Jag får fortfarande hjärtklappning så fort jag ser det ordet.

Jag har vuxit otroligt mycket som senaste åren. En dag fick jag nog och gick till en hypnotisör. Om jag inbillade mig att det hjälpte eller inte vet jag inte, men det blev så mycket bättre. Och det spelar väl egentligen ingen roll om det var inbillning eller inte. Jag blev ju bättre. Helt plötsligt vågade jag ta i dörrhandtag. Jag vågade lämna mina vitpepparkorn hemma och jag vände inte och åkte hem igen om jag hade glömt dom. Det här historien är lång, inte jätterolig och förmodligen inte heller speciellt intressant. Den får mig mest att verka helknäpp. Nu när jag skriver om det har jag svårt att förstå att det faktiskt är mig själv jag skriver om.

Så, till saken.
För några år sedan hade jag ALDRIG kunnat ha rumskompisar. Jag hade aldrig kunnat bo såhär nära inpå folk. Och det har gjort mig så stolt över mig själv. Det är stundtals sjukt jobbigt när jag kommer i dåliga perioder med min fobi, men jag tar mig igenom det varje gång. Många inser verkligen inte hur allvarlig och jobbigt en fobi kan vara. Det handlar inte om att man tycker att något är lite jobbigt eller att man inte vill göra någonting. Eller att man är lite rädd. Det grundar sig så mycket djupare än så. En fobi styr ditt liv. Och det är komplicerat att förklara för någon som inte har någon fobi själv.

Det var rätt längesedan som jag lät min fobi bestämma och styra över mig, men igår blev det så. Och därför är jag besviken. Vi hade alla bestämt att åka iväg på en Yacht-båt och fira vår vän Emelies 25årsdag. Jag skrev i inlägget igår att jag skulle åka ju. Jag stannade hemma. Först och främst för att vi var tvungen att åka buss till Newport, vilken är en bra bit härifrån. Jag har väldigt, väldigt svårt för bussar eftersom jag blir så åksjuk. Men, det som är bra med bussar är ju faktiskt att dom går att stanna och man kan kliva av om jag känner att jag skulle börja må illa. Det är svårare med båtar. Och båtar är det jag har svårast för. Jag kan knappt titta på en båt utan att bli åksjuk. Ibland går det bra, men det beror alldeles på vad det är för båt, hur vädret är, hur mycket det gungar osv. Och det går liksom inte att bara kliva av en båt som är flera timmar ut på vattnet om jag skulle må dåligt. Så jag fegade ur. Jag vågade inte. Och det stör mig så mycket. Jag trodde liksom att jag kommit över det värsta. Att jag skulle ge fan i att låta det styra mig. Det kändes bara som ett steg tillbaka.

Så idag är jag besviken på mig själv och på dåligt humör. Men jag vet att jag kommer ta ett steg framåt igen. Jag vet att jag har tagit mig långt och jag tror på mig själv. Men idag, bara idag, kommer jag tillåta mig själv att vara besviken och arg på mig själv.