med det i backspegeln

den där jäkla lyckan.
vet att någon sa det i höstas, att jag såg så lycklig ut på ett foto.
och tänk va; att jag kan få vara det nu.
jag som för bara 17 år sedan var övertygad om att jag för alltid skulle leva ensam, om jag ens skulle fortsätta andas på denna jord.
ensam med allt det där jag tänkte på som inte fick plats i vare sig hjärnan eller hjärtat.
ensam med alla beslut och hårda ord.
jag kunde inte med mig själv på något plan, tyckte att jaget ständigt var i vägen.
ville bli en del av en vägg för att slippa något fokus över huvud taget.
och nu, här idag, 34 år and counting - lyckligare än någonsin.
och jag tänker inte alls sluta skryta med att det känns toppen.
för jag vet hur det är att vara där nere under ytan och jag är mycket väl medveten om att jag snart kan hamna där igen så därför tänker jag leva fullt ut även idag.
att vara tonåring, rotlös och skitskraj - det är inget för veklingar som jag.