känner mig lös i konturerna. darrig. lättrörd och låg.
har så mycket jag borde men det finns så lite jag orkar. så där som jag har det ibland. och nu, med åren, så har jag förstått att det inte är något att vare sig oroa sig för eller hetsa upp sig om. det är livet bara. mitt liv, mitt enda liv.
det bästa jag kan göra då är att boka av det jag inte måste och bara göra det som får själen att orka ända fram till läggdags.
idag blir det till att röja i sonens rum och sedan handla lite, för att sedan hämta fyra ungar från förskola och skola och sedan under eftermiddagen lyssna till högljutt stoj från studsmattan.
lugn kväll i soffan framför Greys och verkligen ingen träning.
mitt i morgonens värsta gråt ramlade jag över en
filmlänk inne hos
Weronica och mina ögon fylldes ånyo och rann över.
det fina i kraften av vänskap och omtanke. det lilla som blir det stora.
som den här lilla rosa tyllkjolen.
en rosa tyllkjol på en hårig glad man. så härligt befriande och livspeppande. det som för honom började som en kul grej har sedan hans fru diagnostiserats med cancer och överlevt blivit till ett projekt för bringa hopp och uppmärksamma kämpar världen över. foton säljs till förmån för en fond i fruns namn. mer information finns på
The Tutu Project.
jag klickar hem vykort och tänker rama in.
nu ska den här tunna själen gå och ta tag i sig själv, men rädd för de här dagarna - det är jag inte.