You Bend & Break

Livet är intensivt nu, från en nivå klättrar vi eller faller till en annan, utan skyddsnät eller realitetsspärr. Vi ångar på, skyfflar i mer kol och väntar på att någon ska dra i spaken, sätta ut benet och öppna sin famn. Stoppa vansinnet. Ring psyk, stanna kvar efter gruppen och prata med Gunilla, säg att "Nej, jag behöver en individuell kontakt igen." Svälj den där satans stoltheten och ge upp tänket att du har din chans att hata igen. Rädda dig själv. Sluta svälj.
Nu har det gått två månader i den här lägenheten, två månader som verkligen varit varandras motpoler. Jag flyttade in, fick kontakt med en kille som, enligt mig, verkade utvecklas till något mer. Jag, som inte haft ett riktigt förhållande på sex år, som varit livrädd att känna alls, fick magkittel av känslor. Kände att det kanske var något riktigt det här. För det var ju inte jag som tog först steget, inte jag som var den som drev på, som kom hem full två nätter i rad och bekände att han hade berättat för sin mamma att jag var den absolut snällaste människa han någonsin träffat. Det var jag som kände skuldkänslor för att hundarna inte fick samma uppmärksamhet.
Det var månad ett
Nästa månad åkte han till Ibiza, kom till mig samma kväll och sa Hej Då, skämtade och kramade. Han åkte dit, skickade några bilder på hur han bodde, vad de gjorde osv. Jag kämpade stenhårt med att inte känna av osäkerheten kring allt och spela den där coola tjejen. Efter några dagar pallade jag inte mer, kände och tänkte att vi har ju ändå nåt mer. Kanske jag har rätt att säga vad jag känner för han tycker ju tydligen om mig? Berättade att jag saknade honom och tyckte han skullle komma hem. Fick ett "desamma" tillbaka och sen dess har ALLT ändrats.
Månad två:
Han hör inte av sig, undviker och är kryptisk. Skyller på at han har en livskris men försäkrar mig TRE gånger att det inte har med mig att göra. Så jag trippar runt på tå, vågar inte ställa krav för tänk om det är jag som är fel? Jag hoppas, går runt med magont och gråter i smyg. Sväljer och försöker vara förstående. Men ja, till slut kommer det upp till ytan att han inte vill ha ett förhållande, tycker jag är en jättego tjej som han självklart vill träffa och se vad som händer. Jag sväljer, sväljer mig torr i halsen fortfarande. Spyr ångest i munnen men sväljer som den duktiga flicka jag är. Vi var ju aldrig officiellt tillsammans så jag har ju inget att säga till om.
Jag fortsätter fråga om han vill se film, hitta på något...men allt jag får till svar är "vi får se när jag har tid, det skulle vi kunna lösa" Jag har fått ett endaste "ja" på nästan en månad nu. Han kom och sa Hej då innan han åkte på semester i en vecka - två veckor senare träffade jag honom. Thats it!
Jag vill bara träffa honom och be honom vara brutalt ärlig - va fan hände? Om jag gjorde nåt fel, berätta och låt mig hata. Ge mig det svart på vitt så du kan försvinna
Så vad gör man? Jo, man hatar, hamrar ned sig själv i skorna och spottar lite. Det blir aldrig bättre än så här. Du är vad du är, varken mer elller mindre. Alla som tidigare på något sätt har haft känslor för dig har du tagit bort eller så har de tagit bort dig. Jag skojar inte:
-Det bra exet som jag saknar nåt vansinnigt får jag inte träffa för hans svartsjuka tjej, så jag raderade honom helt enkelt. Det gjorde för ont att ha honom kvar om jag inte fick träffa honom. Jag försökte vara snäll mot mig själv. -Det dåliga exet poppar upp ibland när jag får betalningshot från banken om att lånet han tagit med mitt namn som hjälp, inte betalas. Honom och hundarna vi skaffade tillsammans har jag raderat för att mitt mående inte skulle drabbas. - Min Belgienflört har jag cencureat kraftigt efter att ha blivit totalt avvisad efter att jag berättat om all skit och blir fortfarande sjukförklarad så fort jag inte visar tillräckligt mycket uppskattning. "såhär hade inte en frisk Malin gjort, den Malin jag kände." Jävla allvetare!
Du är tydligen inte värd att försöka behålla
Jag gjorde nio månader i helvetet i Berlin, en vecka inlåst på psyk med övervakad permission för att hämta rena kläder, social fobi och Instabil Personlighets Störning/Borderline som diagnos. Jag har gjort en jävla massa skit som jag inte berätta om här, varit djupt deprimerad och förbaskat trött på allt. Jag har kämpat mig tillbaka och nått mitt mål med att flytta till min egna lägenhet igen. Jag kom dit! jobbet fick stänga igen mellan, jag fick annulera första hyreskontraktet, men jag skaffade mig ett nytt banne mig. Jag stred på.
Nu får jag börja slåss igen känns det som. Jag bryter ihop på gruppmötet på psyk och känner sig som världens svagaste som skyller allt på en kille jag känt i två månader. Dags att skaffa sig en individuell kontakt igen. En ny Fanny. det tog några veckor av stolthet och av att vara vrång, men jag behöver ventilera och råda med någon igen. Den här karusellen är lite mer än jag klarar av just nu. Eller, de e mer än jag vågar sätta på spel.
Jag orkar inte gå ner mig mer men jag orkar inte heller svälja mer och försöka hålla mig kvar där jag är.