Sometimes it feels like I’m dead – theese voices keep streaming inside of my head

Första skoldagen blev .. Ja, jag vet inte. Kanske inte katastrofal allt igenom men en del av den.
På uppropet, eller vad man nu ska kalla det, så gick allting bra och det är 4 nya elever om jag minns rätt. Sedan sa Jeanette att vi skulle få en uppgift och då vi fick en skrivuppgift i höstas tänkte jag att det skulle vara något liknande nu. Självklart inte. Så fort jag hörde henne säga delas in i grupper och göra antingen uppgift eller uppgift b som en powerpoint som sen ska redovisas inför de andra så kände jag ångestklon gripa tag i min magsäck och vrida runt.
Att redovisa på t.ex. engelskan är inga problem, då är det en publik på typ 4 personer. Men framför hela skolan, tillsammans med en grupp som kändes väldigt .. ofokuserad så blev det bara nej. Försökte sitta med men det gick inte, så jag tog mina saker och halvt rusade ut och ner till trappan utanför ingången. Trodde att jag skulle börja gråta, rökte typ 4 cigg på en halvtimme (antagligen fler) och det enda som snurrade i huvudet var att jag dels ville skada mig på något sätt och dels att jag inte vågade säga till någon lärare. Bästis klarar nämligen inte heller av sånt oförberedd och sa till före mig, så det kändes som att lärarna isåfall skulle tro att vi försökte skolka tillsammans, eller något sånt.

Tillslut lyckades bästis iallafall få med mig upp och vi pratade med engelskaläraren (världens bästa, som också tycker om BD). Hon såg antagligen på mig att jag inte mådde bra för hon tog med oss oj ett tomt klassrum så att vi kunde prata ostört och frågade hur det var, varför jag mådde som jag mådde och om det hade hänt något speciellt.
Berättade att det har varit väldigt mycket upp och ner .. och att jag har skadat mig igen. När hon verkade uppriktigt ledsen över det så blev jag nästan chockad, jag är fortfarande ovan vid bra lärare.

Och .. ja. Nu vet ni också. Jag har failat, misslyckats, gjort alla omkring mig besvikna. 2 år for nothing. Dagen före julafton dessutom (och efter det), känns ju skitkul verkligen .. Vågade inte berätta för mamma förrän i lördags, om jag minns rätt. Har intalat mig att hon skulle bli besviken, att hon inte behöver mer att oroa sig för, även om jag vet att hon inte ser det så. Det sa hon också. Hon blev nästan arg över att jag inte berättade tidigare, även om hon fattade att jag inte ville säga det på julafton.
Oroar mig för hur min psykolog ska reagera, hur alla ska reagera. Men av skiter i vad jag själv kanske kommer tänka senare. Medicinhöjningen har inte funkat, marken sviktar neråt under mina fötter och jag glider långsamt mot det svarta träsket igen.

Kommer antagligen inte våga kolla min mail imorgon, det känns som om folk kommer kommentera saker som ”jävla emo”, ”trodde du seriöst att du skulle klara det och en massa sån skit.

Jag vet inte varför det har blivit såhär, varför helvetet drar i mig igen, men jag hatar det. Hatar det så jävla mycket. Och jag skäms. Inte för att jag har skadat mig, men för att andra blir besvikna för att jag har gjort det. UselMisslyckadVärdelösFel.