I nördbubblan

Jag kan ingenting om segling. Vet inte hur långt världsrekordet i slägga är. Vet faktiskt ännu mindre om tjockleken på virknålar och hur en forell ser ut. Men när folk inte vet hur långt ett marathon är då blir jag riktigt förvånad. Som om det vore den mest självklara kunskapen i världen.

Jag förstår inte hur folk kunnat undgå att det var löpningens dag igår. Det är ju lika självklart som julafton eller midsommar. Men så är det kanske inte, om man inte är en väldigt nördig löpare.

För det är nog så att vanliga människor inte bryr sig om löpningens dag. Att de nöjer sig med att veta att ett marathon är JÄTTELÅNGT och att de lever bra liv även utan vetskapen om hur stort drop deras löparskor har.

Nördig eller inte. En dag som denna måste det rycka i allas ben. I alla fall i mina. Våldsamt. Och så ska jag inte ens springa. För en fånig obestämbar känsla i svalget. En sån där fånigt vag känsla som man inte vet om man ens ska bry sig om, men där konsekvenserna av att springa fast man inte borde kan vara mycket värre än att slösa bort en solig dag. Trist men sant. Kedja fast mig i stolen någon.