Var är farten?

Tillbaka till Gerdahallens inspirationsdag i lördags. Löpklassen utomhus med löpteknik och lyktstolpsintervaller. Ett tappert gäng på ca 10-15 personer i alla modeller. Killar, tjejer, yngre, äldre. Med löparkläder eller stickade tumvantar…

Så långt fine. Sen kom chocken. Jag hängde inte med. Och nu menar jag inte att det var fyra som sprang före mig. ALLA sprang ifrån mig. När de andra hade hunnit två lyktstolpar var jag vid den första. Jag hade INGEN kräm i benen. Kroppen som en urlakad trasa. Jag har aldrig suttit i den sitsen. Att vara den som släpar och den som får väntas in.

Grejen var att jag inte ens var andfådd, men benen gick inte fortare. Det gick inte att öka. Efter varje intervall flåsade folk som blåsbälgar. Inte jag. Ändå sprang de ifrån mig och jag hade INGET att sätta emot.

Och så tråkigt livet blev. Konstaterade att löpgrupp inte är för mig och längtade till mina ensamrundor. Samtidigt som jag funderade på om jag verkligen ÄR så här kass eller om det är ett resultat av senaste veckans stress och minimala söm.

Jag kan i alla fall konstatera att jag idag sprang 11 km i ungefär samma fart som jag sprang två lyktstolpar i lördags. Antingen betyder det att jag var extremt urlakad i lördags, eller så är min maxfart och min behaglighetsfart pretty much the same…´

Jag är en diesel. Tuff tuff.