Som en knytnäve i magen

På mitt jobb finns ett gym i huset där jag brukar träna på luncherna. Där träffar jag titt som tätt en tjej som är riktigt stark. Alltså sådär skitstark som jag själv skulle vilja vara, med muskler som orkar lyfta jättetungt och massor av spänst i stegen. Idag frågade jag henne hur mycket hon tränar.

Varje dag.

Inte varje dag, väl?

Jo. Varje dag. Lunch och kväll.

”Fy fasen vilken lyx!” utbrast jag. ”Tänk att ha all den där tiden att ägna sig åt sig själv och bara få träna precis så mycket som man ville.”

Hon tittade på mig.

”Vet du,” sa hon. ”Jag skulle byta med dig precis när som helst. Jag skulle också vilja ha någon att komma hem till på kvällarna och ett helt gäng med ungar som krävde all min tid. Men nu har jag inte det, så då tränar jag istället.”

KA-POW. Stenhård knytnäve rakt i magen.

Min reaktion hade varit spontan, direkt från hjärtat, men jag bad om ursäkt för min tanklöshet och fick en ordentlig tankeställare. Det där vardagslivet som jag lever, det som jag ibland känner gör det lite svårare för mig att bli så stark som jag egentligen vill, är ju faktiskt ett drömliv.

Det gör inget att jag inte orkar lyfta hundra kilo. Jag får lyfta 14 kilo kärlek varje dag istället, nämligen min son. Och det är ju det allra viktigaste.

Inlägget Som en knytnäve i magen dök först upp på Retrolover | Vintage, 50s och retro.