Snöyra, kastvindar och stugvärme

foto: iPhone, VSCO Cam

Det var lördagsmorgon. Jag vaknade fullt påklädd. I t-shirt, mjukisbyxor och sockor. Bara näsan stack fram under täcket. Den var kall och täppt av snor.

Vi hade eldat på kvällen, men eftersom vi hade kommit igång ganska sent och somnat tidigt hade värmen inte riktigt satt sig i murstocken och framförallt inte spritt sig in till vårt sovrum. Sängen hade därför varit iskall när jag kröp ner. Den hade blivit snäppet varmare kort därefter när ni blev två som låg och kurade.

Det var lördagsmorgon och vi vaknad i Sommarbo, Sven och jag. Ett Sommarbo som för tillfället vilade i ett snöyrande vinterlandskap. Utanför fönstret hörde jag hur vinden slet i träden och hur det rann i stuprännan på hörnet. Snöslask.

Jag tassade upp på svala trägolv, satte på kaffebryggaren – den som numera är tejpad för att hålla ihop och som säkert fyller minst 30 år eller mer – och satte på en ljudbok.


Lugnet

Det är en speciell känsla som uppstår när jag kommer upp till Sommarbo. Oavsett väder. Även om sommaren är mest magisk. Det är ett som är säkert.

Jag får ett lugn i hela mig. Lämnar bekymmer, sorger och besvär någonstans mellan Hjo och Karlsborg. Bryr mig mindre om allt som händer överallt förutom där jag själv är. Jag slår av på takten. Och det behöver jag verkligen då och då. Som den där helgen.

Vi var förkylda. Båda två. Snorade och hostade ikapp. Men vi tänkte att det kunde vi lika gärna göra i stugan såväl som hemma i lägenheten. Bara vi fick upp värmen ordentligt. Och det kanske inte var helt lyckat första kvällen. Men på lördagen fick vi fyr tidigt och eldade på fram till läggdags.


Håller du andan?

Jag fick vira den tjockaste halsduken jag äger kring huvudet när jag gick ut för att lapa frisk luft och dagsljus. Vinden piskade från sjön och det föll tjock blötsnö från en grå himmel. Vackert men brutalt.

Förutom vinden var det tyst i området. Jag mötte inte en själ. Såg ett par tända lampor i enstaka stugor. Annars låg allt i dvala. I väntan på våren. Det är något särskilt med sommarställen på vintern. Det går inte undgå att det känns som om platsen håller andan. Förväntan ligger och pyr strax under marken. Bokstavligen i form av växter.

När ansiktet var helt vått och det hade gått mindre än en kvart fick jag vända hemåt och hänga byxorna vid spisen.

Därefter höll jag mig till stolen nära elden. Petade in vedklabbar i rasande fart och blev röd om kinderna. Fast det kunde också bero på romen vi drack. Bra mot en förkylning har jag hört.

Rom och choklad.
Känns så vuxet.


Det enkla fotandet

Jag har inte rört kameran på ett par månader. Så inte heller den där helgen uppe i stugan när allt gick i grått och blått, när isen låg i bitar på sjön och när det blev kolsvart ute framåt halv sex. Med kameran menar jag mackapären i skåpet som bara är en kamera och inget annat.

Men iPhonen har jag rört. Den har varit en fin vän utan press och förväntningar. Bara ren och skär fotoglädje faktiskt. Det har varit härligt. Inte för mycket val. Fokus på bilderna, inte tekniken.

Enkelt. Precis som allt är i Sommarbo. Nästa gång jag vaknar där kanske solen kikar in mellan persiennerna, fåglar kvittrar och marken är en bädd av vitsippor.

  • Love
  • Save
    Add a blog to Bloglovin’
    Enter the full blog address (e.g. https://www.fashionsquad.com)
    We're working on your request. This will take just a minute...