Lev med mig.

Vilsen. Tappat kompassen. Höger eller vänster? Gå tillbaka eller fortsätta framåt? Jag bara lever. Utan att riktigt leva. Jag vill någonstans men vart ska jag ta vägen? Jag vill känna mig driven av något. Inte bara gå på de låga växlarna. Jag vill vika av och rusa in i skogen. Springa. Hoppa över stenar och grenar. Låta håret bli ruffsigt av livsvinden. Få jord under naglarna och skrapsår på knäna. Då kan jag stanna upp. Gå in i mig själv och känna hjärtslagen dunka. Höra mina lungor frusta och flåsa. Jag gjorde något galet. Jag vek av och sprang allt vad jag hade rakt in i något nytt. Något främmande. Något otäckt?

Jag är trött på att leva men ändå inte leva. Livet har gett mig det livet kan ge mig. Mer eller mindre. Jag vill inte nöja mig. Inte gjuta ner tältpinnarna i backen och stanna där, för evigt. Nej jag vill dra vidare. Det måste finnas mer. Det finns mer. Jag vet. För något i mig har viskat det. Sagt det och nu skriker det. DET FINNS MER!
Det är bara du som vet. Bara du som kan leda mig vidare. Bara du som hör mitt hjärtas längtan efter något mer, något större än det jag redan har. En man sa en gång orden: positivt missnöjd. Någon som är tacksam för det den har men inte låter nöja sig. Så känner jag.
Det är du som vet mitt nästa steg. Och steget efter det. Och efter det. Bara du. Finns ingen i hela världen som känner mig som du. Visa mig. Gå med mig. Spring med mig. Ät med mig. Sov med mig. Skratta med mig. Dansa med mig. Gråt med mig. Skrik med mig. Snubbla med mig. Lev med mig.