Koko
Det kan vara mitt sjätte år nu med denna promenadväg varje morgon, men jag tröttnar fortfarande inte.
Det är helt koko i min kropp och i mitt huvud just nu. Det är inte koko på något dåligt sätt, utan mest bara på ett konstigt sätt. Jag tränar, äter, sover och jobbar mest hela tiden. De små luckorna som jag inte gör det, så gör jag allting annat förutom att sitta stilla. Jag är ute och går, tvättar fönster, gör några spontana pullups, städar, möblerar om, står på händer eller bara kör en jätteknasig spontan dans med ungarna till någon jättelöjlig låt… Helt plötsligt har jag också fått superkrafter och gör nya personbästa i min träning så gott som varje dag. Det är riktigt bra. Inombords balanserar jag en märklig kombination av att vara glad och tacksam mot allt och alla samtidigt som jag har en återkommande gnagande oro och blir ständigt påmind om hur skört och känsligt ett liv är. Allra mest är jag bara glad.
Ni hör ju hur det låter. Det är helt koko just nu, men absolut inte på något dåligt sätt.
