THE HATERS

frida skriver:

januari 22, 2015 kl 1:30 e m
Men lotta, sluta nu med ditt trams, att lyfta dig via andras olycka! Du e en hemsk avart, koncentrera dig till det ytliga skvallert o botox. Imgen vettig person har behov av Dina sk tankar.

Jag vet inte riktigt vad som är så provocerande med mig. Mona från bloggen Monas Universum sa det till mig i helgen ”Hur kan man störa sig på dig liksom? Du är ju helt ofarlig” Själv tror jag att det är flera faktorer som spelar in och som gör att jag ganska ofta får dessa fullständig bara elaka kommentarerna som är skrivna bara för att såra. Jag tror det är svårt att få ihop bilden av engagemang när man samtidigt är mån om sitt yttre. Man kan liksom inte rädda världen med restylane i pannan. Vilket, som de flesta kloka människor vet, går alldeles utmärkt, Det finns ingen motsättningen i det. Det är våra fördomar som kommer in. Att det är bättre på något vis och man får mer gjort om man skiter i hur man ser ut eftersom det enda som är viktigt är ens kall. En klassiker.

Sedan tror jag att det är provocerande när jag lägger upp för mycket bilder på mig själv. Det kan vara det fulaste man kan göra. Speciellt om man är över 25. När man är så gammal som jag ska man veta sin plats och inte tro att man är något. Inte tycka för mycket om sig själv helt enkelt. Och speciellt inte, när man som jag, varit sjuk. Ve och fasa. Då ska man väl vara tacksam att man överhuvudtaget lever. Att då tramsa med löshår och fillers och selfies. Nej bevare oss.

Det är djupt rotat det där. Att man ska akta sig för att verka vara engagerad, driven och initierad om man samtidigt är mån om sitt yttre. Kvinnor är värre än män på att döma. Vi är väldigt bra på att platta till varandra när det handlar om att sticka upp. Men sticka upp får man. Bara man gör det utan yttre attribut och den som bestämmer det, det är alltid den som sätter agendan för det.

Att jag sedan jobbar på Hänt i Veckan är obegripligt för en del. Det är svårt att förstå hur jag kan skriva om kändisar och samtidigt försöka verka fiffig och fin i kanten. Att jag min person så starkt förknippas med mitt jobb är märkligt. Men Jag ÄR inte mitt jobb.

Jag är en människa. Jag är inte endimensionell, Jag har många bottnar. Precis som alla andra. Jag brinner för saker, jag gör misstag, jag kan vara plump och klumpig, ytlig och djup, kaxig och blödig. Jag går igång på vissa saker, annat passerar mig obemärkt, jag gillar att vara snygg och jag läser avhandlingar om kriget i Kongo. Livet är så svårt att leva som det är utan att pekpinnar. Var storsint. Se hela bilden. Döm inte. Min blogg kommer alltid följa mitt liv. Jag skriver om det som sker i min vardag. Om högt och lågt, hemma och borta, botox och barn, champagne och cellgifter, gatubarn och scones. Allt måste få finnas.

För jag är Lotta. Igår. Idag. Och imorgon.

Ps. Ett tips är annars att bara sluta läsa om man inte gillar boken.