Duktiga flickor springer som raketer - swooosh! Eller?

Jag vet inte om det är "duktig flicka"-syndromet eller bara någon slags osund tävlingsinstinkt hos mig som gör att all min löpning går ut på att springa fort. Fort fort fort. Det är som att det är det enda som räknas? Inte hur det känns eller hur långt jag springer eller om det är väldigt tufft och kuperat.



Och det är ju kul de perioder som det går hyfsat fort, det är det ju faktiskt. Men när snabbheten inte finns där och jag försöker plåga mig runt på ett tempo som inte är skönt, bara för att långsamhet känns som ett misslyckande, då är det inte lika roligt längre.



Idag sprang jag ett lite längre pass med en kollega som tillåter sig själv att springa långsamt. Som hellre vill springa längre och njutningsfullt än snabbt, OCH DET VAR SÅ HIMLA ROLIGT ATT SPRINGA MED HENNE I DET TEMPOT! Det kändes som att jag var hur stark som helst och som att jag hade kunnat fortsätta hela dagen. Varför kan jag inte bara tycka att långsamt är bra även när jag springer själv? Varför kan jag inte låta löpningen bara vara rolig och njutningsfull? Vem tävlar jag mot egentligen?



Alltså förlåt, men ibland blir jag bara så himla irriterad på min egen dumhet. Skärpning för fan. Våga springa långsamt!