I dimman kan jag vara. Det där snurret. Åh jag lever.
Jag tog tag i målandet igen.
Här är vi, i den lilla källarhålan.
Ojämnheter hör till.
Det är så här, just så här, som jag känner mig som mest naken. Utan mitt slitna hår som täcker mig.
Enkelhet är något som jag eftersträvar. Men samtidigt så är det som att jag inte har trivts med det. För det är så ovant. Det har inte känts rätt. Det är så inte jag, och heller aldrig varit. Men nu ...
Tuppen gal och det var dags att gå upp, nu har jag lämnat landet och är tillbaka i staden.
Jag tycker mest om människor som är lite kantstötta. Det blir inte så fyrkantigt och hårt då. Och heller aldrig trist.
You are no longer following . Undo?
English
Suomi
Svenska