|
|
Alkoholistdotter
2
Vem tänker på att ett barn till en alkoholist också är sjuk? Vem bryr sig? Alltför få barn till alkoholister får själva kännedom om hur sjukdomen påverkar deras liv, men jag fick den möjligheten. I januari 2009 fick jag ett brev hem i brevlådan från nämndemansgården, Jälla (behandlingshemmet som pappa var på), det var en ansökan till anhörighetsveckan, först var jag tveksam, nästan fast beslutet att strunda i det, men pappa ville så gärna att jag skulle vara med på den, den skulle tydligen hjälpa mig att förstå? vadå tänkte jag då.. Men det slutade med att jag åkte. När jag väl kom dit talade de för mig att det inte var för pappas skull som jag var där, utan för min egen. Jag förstod inte riktigt. Men jag höll med ändå. Efter att ha genomgått veckan är jag evigt tacksam. Jag har fått en uppfattning om själva sjukdomen men framför allt har jag fått lärdom om mig själv, mitt eget jag, "lilla-jaget" som de kallade det på terapin. Jag måste börja börja ta tag i mitt eget liv och leva det. Pappas problem ska inte bli mina. "kärnan i hela problemet - jag är maktlös. Jag kan bry mig om och älska men jag kan aldrig få honom att sluta dricka. Om han vill dricka så gör han det, oavsett vad jag gör. Han har ingen sjukdomsinsikt, det är den enda sjukdomen där den sjuke inte vill bli frisk. Vad kan jag göra? Jag måste börja leva mitt eget liv." I den här bloggen kommer jag skriva om mitt liv och mina tankar och kanske finns det människor där ute som känner precis likadant eller som upplevt samma sak men inte har några som helst svar. Jag gör ett försök.
#445237 in
All
|
English
Suomi
Svenska