Fula människor

Det kom ett vykort igår. Du vet, en sån där papperslapp som man får i brevlådan av en liten man i en liten gul bil. Kan vara en kvinna också. Även större modeller existerar. Gemensamt så här års är att de har en kall högerarm med blåtonade fingrar.

Syrran var avsändare. Jag skrattade högt när jag läste texten:

– Jag tycker hon är ful som är så smal!

– Tänk om jag ändå vore lika ful som hon!

Krusidullan kom farande och ville veta vad jag skrattade åt.

– Det ska väl föreställa din moster och jag som sitter där, fnittrade jag.

– Nej mamma, ingen av de där två ser ut som du, sa Krusidullan allvarligt efter att noga ha skärskådat de två äldre något rundhyllta damerna.

Mammahjärtat (och fåfängan) svämmade över av lycka. Min älskade dotter tycker inte att mamma ser så gammal eller så fet ut. Hon är bara för underbar, tycker att mamma är fin. Det är kärlek det!

– Nä, för du har inte såna där konstiga ögon, sa hon.
Så där bara. Och så gick hon.

Säg den glädje som varar länge. Nja, lite längre än några sekunder tycker jag inte är för mycket begärt.

Avslutar med att säga att kvinnlig avundsjuka existerar. Precis som förmågan att driva med sig själv.